Ljuset flödar in i det gula gavelradhuset på Arnö i Nyköping. I vardagsrummet står det flyttkartonger från golv till tak.
– Vi flyttade in för några dagar sen, ursäktar Helena och lyfter undan lite saker som ligger på soffan.
Hon har precis kommit ur duschen och borstar håret inför fotograferingen. Det axellånga hår fastnar i borsten, och blir kvar på piggarna när borsten lämnar hårsvallet.
– Det här är så jävla jobbigt.
Hon rycker bort allt hår som sitter fast i borsten och slänger i soptunnan. Det är en biverkning från medicinen, säger hon.
Hösten 2017 började Helena känna sig trött och orkeslös. Som ensamstående med tre barn och ett heltidsjobb som systemförvaltare inom polisen reagerade hon inte så mycket på det.
– Mina två tonårstjejer hade gjort revolt och det var rätt mycket med allt, så att min trötthet skulle bero på att jag var allvarligt sjuk fanns inte, säger Helena.
Orkeslösheten höll i sig och under våren tillkom hosta och hon började flåsa. Helena berättar att hon trodde det var astma eller lunginflammation. Flera prover togs och läkaren tyckte det lät som lungsjukdomen KOL som ofta drabbar storrökare.
Helena kände att något inte stod rätt till men gladde sig åt att hon fått en ny tjänst som utredare på polisen och den stundande semestern. Men där, under semestern, sa kroppen ifrån.
– Jag fick ont i höger lunga och började kräkas. Det blev att åka med ilfart till akuten, berättar Helena.
Ögonen tåras och hon ropar på sin mamma Sophia som står i köket. Hon kommer och sätter sig i soffan bredvid Helena en stund.
Helena och mamma Sophia har köpt radhuset tillsammans. Sedan den där dagen på akuten, har de varit tillsammans nästan varje dag.
– Mamma betyder allt, hon sa upp sig från sitt jobb som sjuksköterska och flyttade från Stockholm till oss. Jag hade inte klarat det här utan mamma, säger Helena och tittar mot mamma Sophia som redan är tillbaka i köket och fixar med flyttlådorna.
Helena hade drabbats av lungcancer. Cancern hade spritt sig i hela kroppen. Stadie 4. Icke botbar. Helena var dödsdömd.
– Läkaren grät när han lämnade beskedet, säger Helena och hennes ögon fylls åter av tårar.
Hon beskriver hur svårt det var att ta till sig av vad läkaren sa. Hur hon, i hela sitt liv, har kämpat för att klara av allt själv. Tagit hand om barnen, fixat båten, skruvat, varit högpresterande. Plötsligt orkade hon inget. Hon var dödsrädd.
Knappt en vecka efter beskedet hörde läkaren av sig igen – den här gången hoppfull.
Det hade visat sig att det fanns en biologisk medicin som heter Alecensa. En målstyrd medicin som letar upp cancercellerna som visat sig ha bra effekt på Helenas typ av cancer.
Medicinen som tillverkades i Schweiz, transporterades därifrån dagen efter. Och ytterligare en dag senare kunde Helena påbörja behandlingen.
LÄS MER ► Nobelpristagarna står bakom de nya cancermedicinerna
Helenas metastasfyllda kropp svarade direkt på medicinen.
– Efter en dag på medicinen kunde jag andas lättare och röra mig igen efter flera veckor som sängliggandes, säger Helena och ler.
Medicinen är stark och tas morgon och kväll. Helena rapporterar regelbundet biverkningarna från medicinen för att den är så pass ny. Hon har fått extrem muskel- och ledvärk, suddig syn och är kraftigt illamående.
– Men hade jag inte fått medicinen hade jag inte suttit här i dag, säger Helena.
Dottern Meja, 18 år, kommer in genom dörren. Hon ropar glatt till Helena att hon ska beställa kläder i dag. Hon har jobbat mycket senaste tiden och tjänat pengar, förklarar Helena. Dottern säger att hon längtar hem till nya huset när hon är i skolan, att det känns så bra. Helena ler mot dottern.
– Min lilla son Måns, 9 år, fick flytta till sin pappa när jag var sängliggandes. Mamma Sophie fick ta hans rum en period. Nu har vi alla ett varsitt rum igen här i huset, förklarar Helena.
När Helena gått på den biologiska medicinen i drygt en månad var det dags för återbesök på Mälarsjukhuset. Hon berättar att hon var tvungen att ta lugnande för att klara av mötet med läkarna. Hon var helt dimmig.
– Jag hade sådan dödsångest, säger hon.
Men mamma Sophia var med och hon minns mycket väl vad hon såg och hörde.
– Alla metastaser är borta, säger Sophia.