– Vill ni ha en hemgjord glass?
Yusimi sticker ut huvudet ur sin lilla tvårummare, som ligger i gatuplan. Under tio dagars vistelse i Havanna är hon vår granne - en social sådan. Vi hyr lägenhet en våning upp och vaknar varje morgon till gatans ljud: hundars skall, cykeltaxis med salsamusik i burkiga högtalare, folk som ropar på spanska. Och Yusimis gästvänliga småprat. Att kubaner hyr ut sina hem, så kallade casas particulares, har blivit allt vanligare på Kuba sedan det blev lagligt 1997. Överallt där vi går frågar kubaner oss:
– Hur bor ni?
När vi svarar "casa particular" gör de tummen upp.
Kubas turism har växt rejält de senaste åren. Många vill se huvudstaden med egna ögon innan den förändras. Havanna har en särskild, bedagad charm. Här paraderar fortfarande färggranna gamla amerikanarbilar, slagord som "hasta la victoria siempre" pryder de flagnande väggarna och butikerna minner om gamla tider. I kvarter som Vedado skjuter skyskraporna visserligen upp men mycket ser ut som det gjort sedan Fidel Castro tog makten 1959.
Numera reser många amerikaner hit. Trendiga turister hittar också till Kubas hippa barer och klubbar, där folk i alla åldrar dansar till reggaeton och salsa.
– Kuba förändras som en elefant, långsamt, med ett steg i taget. Vi är inte en utvecklad ekonomi, vi har inga industrier. Det bästa vi kan göra är att erbjuda turisterna vårt klimat och vår natur, säger turistguiden Nuris.
Och visst är stränderna på Kuba vykortsvackra. Särskilt i Cayo Largo och Varadero. Även strax utanför Havanna kan man leva strandliv, och dricka kokosnötter i den kritvita stranden. Men att åka till Kuba enbart för badlivet är naturligtvis synd. Man kan tillbringa många dagar i Havanna med att promenera runt i gamla staden, gå på Revolutionsmuseet, se strandpromenaden Malecón och lyssna till duktiga musiker på trottoarer och barer. Människor man träffar hjälper en att förstå det kubanska systemets kontraster. Här är inget svart eller vitt. Folk drömmer om att kunna resa, om bättre mat och fri tillgång till internet - samtidigt som många framhåller hur mycket revolutionen gav dem.
– Hälsa, säkerhet och utbildning är bra på Kuba. Men det är svårt med maten, säger en kvinna vi börjar prata med på en salsauppvisning.
Kulinariska höjdpunkter är inte vanliga här. Kubanerna är utelämnade till affärer där hyllorna gapar tomma. Yusimi bläddrar i sitt ransoneringshäfte och visar hur mycket ris och kaffe hon har rätt att köpa. Mjölk är en bristvara – i stället dricker många ett sötaktigt, kvalmigt mjölkpulver. Eller vatten med brunt socker, "Kubas redbull".
– Ransoneringskorten var för att alla skulle kunna få mat, förr i tiden. Men sedan perestrojkan är det något helt annat, berättar Carmen uppgivet.
Vi möter henne i en taxi på väg till staden Cienfuegos. Hon är chaufförens fru och passar på att lifta med - kubaner har sällan råd att resa bort. Under färden berättar hon om när Sovjetunionen föll samtidigt som USA höll fast vid sitt handelsembargo. Utan ekonomiskt utbyte med andra länder kraschade ekonomin.
– Det var hårda tider, det var som kriget utan bomber, minns guiden Nuris.
Att nya tider stundar syns tydligt i Habana Vieja. Regeringen har fått hjälp att restaurera stadsdelen som är utsedd till ett av Unescos världsarv. Gator som livliga Calle Obispo och Calle Mercaderes stoltserar med nymålade fasader, och allt fler butiker och paladares, privata restauranger, poppar upp. Reformerna har duggat tätt de senaste åren, i Raúl Castros försök att modernisera landet. Nu får man till och med köpa hus - även om extremt få kubaner har råd. Många hyr i stället ut sina bostäder. Etienne är en av dem som försörjer sin familj på det sättet. Vi bor i hans lägenhet vid Plaza Vieja, där folklivet pågår mitt bland turisterna. Hela familjen engagerar sig i verksamheten och de tror på framtiden.
– Allt måste inte bli annorlunda här, men vissa saker måste förändras, säger Etienne.
Elin Swedenmark/TT