Det är kring bilden av det ljuva livet på USA:s östra kust som Kristina Lindhe under 17 år byggt upp sitt världsomspännande varumärke. Numera köper såväl svenskar, kineser, spanjorer, saudiaraber som amerikaner hennes handdukar, lakan och kläder prydda med stars and stripes, ofta i tron om att de är just amerikanska. Nu har hon belönats med Kungliga patriotiska sällskapets näringslivsmedalj, och är dessutom nominerad som en av Sveriges skarpaste entreprenörer genom tiderna.
Exportsuccén är ett faktum, men själv är hon inte särskilt förvånad.
– Jag visste att det fanns en styrka i den här stilen och att den skulle gå bra internationellt, säger Kristina.
Berättelsen om hur en geografi- och svenskalärare gått från att vicka på skolor till att driva butiker jorden runt börjar i farfars gamla snickeri i källaren. Där fick Kristina härja fritt bland brädbitar och verktyg, och på övervåningen fanns mammas symaskin alltid framme.
– Jag sydde mycket och gjorde en massa saker hela tiden, men det är först i efterhand som jag förstår hur det påverkat mig. På den tiden trodde jag att alla hade ett snickeri hemma.
Vi möts på Lexingtons huvudkontor och showroom på Kungsholmen i Stockholm. Kontoret är hennes andra hem, en mustig, luftig orgie i americana, precis som Kristinas design. Här formges varje handduk, överkast och skjortknapp under hennes ständigt vakande blick. Förutom rollen som vd och koncernchef har hon behållit titeln kreativ chef. Kort sagt, Kristina är Lexington.
– Min roll nu är väldigt mycket att hålla ihop konceptet och bygga det vidare. Allting måste vara inom ramarna för varumärket.
Varje serie i hennes heminredningskollektion har ett eget rum med komplett rekvisita. Nu är jultextilierna på väg in och höstens gröna mönster ska snart rivas ut. En grönblå ton går igen i lakan, örngott, filtar och handdukar. På smala hyllor staplas prover på precis allt hon formgett i Lexingtons namn – ett arkiv i blått, vitt och accentfärger som fyller i och förstärker.
Trots att färg och form drog i henne var drömmarna fortfarande små, när hon satt i skolbänken i Nyköping.
– Jag såg inte så många valmöjligheter. Efter att ha gått natur på gymnasiet kunde man bli ingenjör, läkare eller lärare. Ingenjör var inget för mig och jag hade för dåliga betyg för att bli läkare.
Kristina börjar plugga till lärare i Stockholm där en ny värld öppnar sig. Det är spirande 80-tal, yuppies, axelvaddar och neon, en färgskala som för övrigt är bannlyst i Lexingtons kollektioner.
Men efter bara ett och ett halvt år bakom katedern i Vällingby byter Kristina bana.
– Men jag har mycket med mig från lärartiden. Till exempel när det gäller alla system som måste fungera i ett företag för att det ska gå bra. Att leda på jobbet och vara lärare är egentligen väldigt lika.
De flesta drömmer bara om att leva på sitt intresse. Varför vågade du satsa?
– Många har frågat mig om det och påstått att jag var modig, men jag kan inte känna att det var så. Jag tänkte aldrig så och gör det fortfarande inte, och dels tror jag att jag kanske var lite naiv.
Men vare sig hon ville eller inte skulle Kristinas väg mot att bli en hyllad entreprenör knappast bli spikrak. Första företagsförsöket är att öppna sommarbutiker som säljer presentartiklar och inredning i Nyköping och Trosa. Redan här tänker hon stort.
– Jag hade sett att det fanns sådana längs hela västkusten, men inte på östkusten. Tanken var att det skulle bli en kedja, men säsongen var så kort. Det var svårt att försörja sig och jag jobbade som mest när andra var lediga.
Tre somrar går, sedan kommer hon fram till att det vore roligare att jobba med sakerna innan de hamnar på hyllan. Av en slump läser hon om ett väveri i Dalarna som gått i konkurs. Kristina klappar igen butikerna och inleder i stället ett designsamarbete med företaget som köpte upp vävstolarna efter konkursen.
– Jag hade kommit på att jag ville göra ullfiltar. De skulle väva och jag skulle designa.
Det går bra för Arctic wool design, som Kristina döper sitt andra företag till. Jättebra till och med. Hon vinner designpris och de svenska filtarna går på export till Tyskland. På en mässa där säjer hon lika många som hon gjort på ett helt år i Sverige.
Efter några år blir konjunkturen tuffare och att bara sälja filtar börjar kännas som en begränsning. Under åren som egenföretagare har drömmarna växt. Nu pockar tankarna på om att bygga ett varumärke som kan ta sig hela jorden runt. För att lyckas med det behövs ett helt sortiment och hon har redan stilen klar för sig.
På semestrar i New England i USA har hon upplevt östkustens stora vita hus med branta tak, marina inslag och nyckelfärgerna blått, vitt och rött. Då, på 90-talet, fanns ett par klädmärken som anammat stilen, men ingen som gjorde hemtextilier som handdukar och lakan. Kristina hade hittat sin nisch.
– Jag var så himla säker på att det var rätt. Det finns något i den här stilen som är väldigt starkt, som gör att den skulle gå hem i många olika länder.
Den svenska konjunkturen står på topp och det är tredje gången gillt när hon startar Lexington 1997, tillsammans med sin man Tommy Lindhe och tre delägare till. Namnet köper de loss från ett annat bolag för att det passar stilen så bra, och filtföretaget lägger hon ner. Precis som tidigare är ambitionen hög redan från början. Två nya marknader om året ska Lexington ta sig in på, vilket de klarar ända till finanskrisen slår till 2008.
I dag finns Lexington i 20 länder. Om några veckor öppnar de sin tredje butik i USA. I Kina finns 19 affärer, i Taiwan 7 och företaget tar nu sikte på Sydkorea.
Kristinas roll har hela tiden varit att driva på framåt, att hålla ihop konceptet kring produkterna, marknadsföringen och kommunikationen. Från början vilade allt ansvar på hennes axlar medan de andra delägarna bara satt i styrelsen. Men när Lexington rullat på i sex år av kraftig tillväxt kom ett vägskäl. För att fortsätta växa behövdes fler hjärnor i toppen. Maken Tommy hoppade av sitt jobb som vd på plåsterjätten Cederroth för att stärka upp.
– Det är ett av de bästa besluten vi tagit för då satte det fart. Var och en fick fokus på de områden man har sin styrka.
Affärsplaner, modeller och avtal är inte hennes starkaste grenar, men kreativiteten verkar däremot aldrig sina. Varje år tar hon fram fyra inredningskollektioner och två kollektioner kläder. Dessutom har hon designat glasögon och tagit fram en egen parfym.
Hur klarar du stressen?
– Jag är tyvärr en sån där som sover med anteckningsbok bredvid sängen och vaknar under de stressiga perioderna och skriver upp grejer som jag är rädd att jag ska glömma. Men det märks nog mest för mig själv.
Får du fortfarande en kick när det går bra?
– Ja, till exempel när vi ställer ut på någon mässa och jag ser en representant från något av våra länder som pratar med sina kunder och är jätteengagerad, då känns det ganska stort. Andra exempel är när vi öppnar en ny butik, som på Harrods och butikerna i USA.
Just i USA, som borde vara någon sorts hemmamarknad för Lexington, finns betydligt mer att hämta, tror hon.
– Vi har en väldigt stor potential där. Vi är unika med vårt koncept samtidigt som det känns väldigt amerikanskt.
Hur går det ihop?
– Alldeles utmärkt faktiskt. Jag tror att man uppfattar oss som genuint amerikanska med en twist. Twisten är vårt skandinaviska ursprung, vilket inte alls är konstigt i USA. Där kommer alla någonstans ifrån, ingen är bara amerikansk.
Ambitionen om att gå in på två nya marknader varje år håller hon fast vid, och Kristina fortsätter att drömma stort.
– Jag har inte slitit med det här i alla år för att det inte ska bli något. Jag vill att Lexington ska bli stort och leva kvar i många år. Alla stora varumärken har överlevt i generationer och det är dit jag vill.