Jag skämdes som en hund och tyckte att jag förtjänade en utskällning när jag ringde chefen för att erkänna. Hade precis stiftat lite väl nära bekantskap med en hög trottoarkant och orsakat punktering på tidningens bil. Chefen, vi kan kalla henne Marie Bremberg, visade dock inga som helst tecken på att vilja skälla utan var i stället vänligheten själv när hon styrde upp bärgningshjälp och i all välmening hintade att det kan ju vara bra med lite marginal till trottoarkanten...
Vågade mig in på redaktionen, fortfarande med svansen mellan bena. Visste ju att det värsta väntade - att bekänna för mina närmaste kollegor, de andra fotograferna. Kollega nummer ett, vi kan kalla honom Anders Nilsson, flinade illmarigt och frågade hur det egentligen var med mig för att sedan klämma i med "det ser ut som att luften har gått ur dig". Kollega nummer två, vi kan kalla honom Mikael Andersson, tyckte att jag inte behövde ta det så hårt eftersom "du ska väl ändå pysa hem snart".
Det var förstås bara att lägga sig platt (!). Vid det här laget log Anders som en sol, försökte förgäves hejda sin förtjusning och frågade om det enligt schema var jag som skulle jobba nästa (h)jul. Mikael konstaterade att "nu har vi alla blivit helt däckade".
Själv skrattade jag så högt och okontrollerat åt de båda knasbollarna att nyhetscheferna kom farande och undrade vad det var som pågick.
Vi jobbar hårt på det här stället. För att leverera journalistik som känns relevant just för dig. Jag är tacksam att det går alldeles ypperligt att förena med en hjärtlig stämning och många goda skratt. Även om de denna gång var på min bekostnad. Och ja, Marie, jag lovar att lyda och beundra Eskilstunas trottoarer på avstånd i fortsättningen.