1996 sänktes momsen på mat som köps i butik från 21 till 12 procent. Den socialdemokratiska regeringen som då samarbetade med Centern motiverade sänkningen med att grupper som hade drabbats av den ekonomiska krisen behövde en skattelättnad på livsnödvändig konsumtion.
Om det var syftet blev utfallet bedrövligt. En SOU-utredning som presenterades 2006 och nu samlar damm på finansdepartementet visade att bara en dryg tredjedel av skattesänkningen gick till individer med en inkomst under medianen. En träffsäkerhet på 35 procent alltså, mycket generöst räknat. Bättre hade varit att höja bidrag riktade till låginkomsthushåll, som bostadstillägg till pensionärer.
Till saken hör att priset på mat har sjunkit kraftigt under denna period, mer än vad som kan förklaras med momssänkningen. Enligt Jordbruksverket var livsmedelspriserna 2006 något lägre än 1990 samtidigt som prisnivån på samtliga varor har stigit med nästan 40 procent.
De skilda momssatserna har skapat tillämpningsproblem. Den som äter på restaurangen betalar 25 procents moms medan den som tar med sig maten betalar bara 12 procent. Gränsdragningen var kanske tydlig på pappret men mindre så i verkligheten. Ta exempelvis mat i gatukök och på bensinmackar. Hur ska smörgåsen, korven och läsken beskattas? Förvaltningsdomstolar har i utslag angett riktlinjer för tolkningar där bland annat matställets utseende och sättet att förpacka maten har fått avgöra om det är fråga om servering eller hämtning. I praktiken blir det dock glidande tolkningar, fusk, administrativa kostnader för kontroll och snedvridning av konkurrensen mellan olika säljare av mat.
Med en enhetlig momssats på 25 procent skulle denna skevhet försvinna. Staten skulle därtill förfoga över ungefär 20 miljarder kronor mer, pengar som kunde användas både till att stödja människor med de minsta marginalerna och till att sänka skatter på arbete och kapital.