Motordrivna fordon har varit hennes passion under hela livet. Att åka och köra jeep tillhör Katrin Erikssons favoritsysselsättningar. I somras var hon med och arrangerade en träff för amfibiefordonsägare från hela världen i Vingåker.
Allt har dock inte gått med full fart framåt. Barndomen var tuff i forna Östtyskland men i de övre tonåren tog Katrin sig till Sverige där mamman redan fanns. Självkänslan hade fått sina törnar men viljan att klara sig själv var stark redan då. Katrin Eriksson hamnade i Vingåker, lärde sig snabbt svenska och fick arbete på Ericsson i Katrineholm de första nio åren.
– Efter Ericssontiden har jag haft flera olika arbeten, jag har varit säljare och jag har bland annat kört taxi. Köra bil är alltid roligt, på fritiden kör jag jeep, berättar Katrin Eriksson.
Hur hamnade du på Motorkompaniet?
– Jag sökte ett jobb som bilförsäljare men fick inte jobbet. En tid efteråt hörde John (Lindeberg, platschef) av sig och berättade att han hade ett arbete som kundmottagare åt mig. Jag tog jobbet och började på företaget 2011 och för ett år sedan blev jag verkstadschef.
Hur ser du på din roll som verkstadschef?
– Det är ju att ta emot kunderna på ett bra sätt och att skapa en bra stämning och arbetsmiljö i gruppen. Vi är fem mekaniker och två i kundmottagningen. För mig är den sociala kontakten med människor jätteviktig, utan den kan jag inte jobba.
När vaknade ditt bilintresse?
– Det har nog alltid funnits, redan i sandlådan lekte jag hellre med bilar än dockor.
Hur reagerar kunderna när de möter en tjej som är verkstadschef?
– Det är mest äldre män, invandrare med en annan kulturell bakgrund och faktiskt även kvinnor som ibland kan vilja prata med en man i stället för mig. Visst har det funnits tillfällen som inte har varit så bra men på det stora hela fungerar det bra och jag trivs verkligen med kundmötena. Blir kunden arg på mig personligen mår jag inte bra men om det är bilen så tar jag inte åt mig, det kan jag inte göra något åt.