Tymosjenko har rötterna i den så kallade Dnipropetrovsk-klanen – ett nätverk av affärsmän och politiker från den förre presidenten Leonid Kutjmas hemstad som höll Ukraina i ett järngrepp under några år på 1990-talet. Det var under den perioden som hon tjänade ihop en stor förmögenhet genom sitt energibolag UESU, som av regimen gavs monopol på energidistribution i delar av landet, och fick öknamnet gasprinsessan.
Var dessa pengar finns i dag är oklart. Klart är dock att Tymosjenko lever högt över sina officiella, skrattretande låga tillgångar. På frågor om hur hon får sin ekonomi att gå ihop brukar hon antingen vägra svara eller hänvisa till hjälp från vänner, oklart vilka.
Viktor Janukovitjs privatekonomi är lika problematisk. Hans lyxbostäder, exklusiva bilar och andra attribut i en dyr livsstil, ägs officiellt av diverse företag och organisationer med koppling till Regionpartiet som Janukovitj leder, ett förhållande som gällde även när han var premiärminister för ett par år sedan.
Under sin första premiärministerperiod 2002-2004 var Janukovitj medansvarig till några riktigt fula privatiseringar där statliga företag i mångmiljardklassen reades ut till hans och president Kutjmas släktingar och politiska allierade. Till det kommer valfusket i det förra presidentvalet, som ledde till den orangea revolutionen.
Men trots att allt detta är väl känt i Ukraina är det ändå dessa två politiker som väljarna har röstat fram till den andra valomgången. Det har skett trots att valrörelsen har handlat mindre om sakfrågor och mer om identitetspolitik där de två främsta presidentkandidaterna har satsat på image och förtroendeskapande framtoning (samt obligatorisk smutskastning av opponenten).
Och visst, båda har gjort sig kända som erfarna och dugliga ledare. Innan Janukovitj kom till Kiev 2002 var han under flera år guvernör i Donetsk län där han har sin politiska bas. Tymosjenko kan luta sig mot sina tolv år i den absoluta politiska toppen. De två är välkända och starka personligheter som har varit med länge. Det räcker långt.
Men vilket är då att föredra, pest eller kolera? Jag ser Julia Tymosjenko som det bättre valet. De största av hennes synder ligger långt tillbaka i tiden. Under de senaste tio åren har hon gjort mycket för att bringa ordning i energisektorn. Mellan 2006 och 2009 använde Ukraina vid köp av rysk naturgas som mellanhand företaget Rosukrenergo som formellt ägs från skatteparadis men vars riktiga ägare är okända. Tymosjenko såg till att stoppa detta, så att det statliga ukrainska energibolaget Naftogaz nu köper gasen direkt från Gazprom, vilket har gjort det lättare att överblicka affärerna samt minskat kostnaderna för ukrainska skattebetalare.
Viktor Janukovitj ser sig däremot fortfarande som rättmätig segrare i valet 2004, medger inte att han genom fusk försökte ta presidentposten, ångrar ingenting.
Tymosjenko har gjort sig ovän med många ekonomiska liberaler på grund av sin förkärlek för statliga prisregleringar och kostsamma populistiska utspel. Men under hösten visade hon prov på motsatsen. Mitt under valrörelsen tog hon ställning mot parlamentsbeslutet att höja minimilöner och pensioner, ett beslut som skapade trassel i relationerna till IMF. Och det var Regionpartiet som drev igenom utgiftsrullningen.
Premiärministern håller också en försiktig och försonande linje i frågor som skapar spänningar mellan de ukrainskspråkiga och de ryskspråkiga delarna av landet – till skillnad mot Janukovitj talar hon ukrainska och ryska med samma lätthet – och kan som president bygga broar mellan folkgrupper, något som Jusjtjenko aldrig lyckades med. Tymosjenko talar också samma språk som ledare i väst, medan Janukovitj nyligen uppmanade sin opponent att hålla sig i köket i stället för att ägna sig åt politik.
Även Tymosjenkos politiska sällskap framstår som mer sympatiskt är Janukovitjs. Oppositionsledaren backas upp av kommunistpartiet medan premiärministern har fått stöd, inlindat men ändå tydligt, från den pragmatiske mittenpolitikern Sergej Tigipko som kom trea i första valomgången med 13 procent av rösterna.
Nej, Ukraina kommer inte att rulla tillbaka till tiden före 2004 med Viktor Janukovitj som president, men landet får bättre relationer till väst, en mer renhårig regering och bättre förutsättningar till nationell försoning om Julia Tymosjenko vinner i morgon.
Alex Voronov befinner sig i helgen i Kiev. Läs hans betraktelser på ledarbloggen.