Det är en lång, spänstig, kortklippt, kvinna med småländsk dialekt och ärliga ögon som tar emot och visar runt.
Onkologiska mottagningen finns en trappa ner. Inga fantastiska lokaler kanske. Men förändring är på gång. Mottagningen är på väg upp i dagsljuset fram emot våren.
Vi fick ett tips till redaktionen Personligt att på onkologen görs ett otroligt värdefullt jobb för alla som fått beskedet cancer. En av sjuksköterskorna nämndes särskilt.
– Det är alldeles fantastiskt att någon hör av sig och tycker så. Det värmer i hjärtat, säger Iréne Johansson.
– Men det är inte främst vi/jag som jobbar här som bidrar till det. Det är patienterna. De är så tappra. Något så helt otroligt.
Gråt och tandagnisslan
Iréne Johansson hamnade på avdelningen av en slump. Hon är från Jönköping, bor i Kungsör och har jobbat på kirurgiska avdelningen i Köping.
Men när barnen var små ville hon inte ha nattpass längre. Hon sökte sig till Mälarsjukhuset. Fick erbjudande om ett vikariat på onkologiska mottagningen i Eskilstuna.
– Först tänkte jag; nej, det blir för tungt. Bara en massa gråt och tandagnisslan. Men ett halvår står jag väl ut. Jag kan i alla fall lära mig mer om smärtlindring, tänkte jag sen. Ha nytta av det när jag kommer tillbaka till kirurgen. Jag hade länge tyckt de var dåliga på smärtlindring där.
Det är 21 år sedan. Iréne Johansson blev kvar på onkologiska mottagningen. Och hon har inga som helst planer på att sluta.
Anat ugglor i mossen
I vilket stadie möter ni cancerpatienterna här?
– När de ska börja behandlas. Vi ger både strålbehandling och cytostatikabehandling. Den värsta chocken efter ett läkarbesked – eller efter att man själv anat ugglor i mossen – kan vara över. En del har hunnit landa. Men inte alla. För de flesta är det ändå psykisk tortyr den tid som går mellan behandlingarna och innan man vet om behandlingen hjälpt eller inte, om cancern spridit sig eller kommer tillbaka senare.
Är det inte tungt att jobba med det hela dagarna?
– Nej. Jag har aldrig tidigare i mitt liv träffat så många levnadsglada människor som jag gör här. Det är mycket skratt. Många som kommer till oss har tänkt om när det gäller livet. Kan säga så vardagliga saker som; ”Nu ser jag träden när jag är ute och går, det gjorde jag inte tidigare.” Då tänker man själv om. Man utvecklas som människa.
Gråten då?
– Ja, men det är ingen konstig gråt på något sätt. Den är naturlig. Folk är samtidigt så fruktansvärt tålmodiga.
Gråter du med patienterna?
– Nej. Där tycker jag gränsen går. Jag måste uppträda professionellt, ha distans till patienterna.
– Men förstås händer det att man efter att man lämnat behandlingsrummet går in i ett förråd och gråter i ensamhet. Det gör vi alla som jobbar här någon gång.
– Man behandlar alla lika, men det går inte att komma ifrån att vissa patienter kommer ens hjärta närmare än andra.
Har redan sörjt
Iréne Johansson säger också att som sjuksköterska på avdelningen ligger hon ofta steget före. Hon vet långt tidigare vartåt det lutar, har redan sörjt, innan patienten får beskedet.
– Den dag jag inte känner något för patienterna, har jag nog gjort mitt.
Döden?
– Jag fick när jag började jobba här lov att ta ett resonemang med mig själv. Hur jag såg på döden. Om jag var rädd. Jag grunnade länge och kom fram till att det var jag inte. Så säger många patienter också. Den största rädslan för döden är vägen dit, om det ska bli smärtsamt eller inte.
– Det jag också lärt mig är att det är total ärlighet som gäller. Det vet patienterna. Du jobbar hela tiden med dig själv som instrument. Och har du ljugit en, enda gång för en patient, är du körd för evigt för den personen.
– Alla är också så olika. Man måste hitta ett sätt att möta människan bakom ytan. Ibland kan det vara en Berlinmur att ta sig igenom.
När vi lämnar onkologiska mottagningen förstår vi precis varför tipsaren nämnde Iréne Johanssons namn.