Som ett knytnävsslag i mellangärdet träffade Mary Juuselas starka berättelse om det helvete hon gick igenom som barn och tonåring. Även som vuxen har hon mötts av intoleransens fula tryne. I en knäpptyst Tallåsaula tog hon eleverna med på en resa genom hat, sparkar, glåpord och utanförskap. Hon föddes i Bangalore i Indien och kom till Sverige som adoptivbarn när hon var drygt ett år. I bjärt kontrast till kärleksfulla föräldrar stod den värld som mötte henne utanför hemmets trygga dörr.
Brutalt ärlig och rak i ryggen berättade Mary Juusela om den mobbning som malde ner hennes inre från det att hon var fem år. Att hon var annorlunda stod klart för henne när förskolekompisen vägrade ta emot hennes utsträckta hand vid en morgonsamling.
– Han sa att han inte ville hålla en neger i hand.
Där och då berövades hon känslan av att vara som alla andra barn och det var bara början. När hon med stadig blick och klar röst återger några av de elakheter hon mötts av briserar de som bomber bland bänkraderna.
– De sparkade, spottade och slog mig på skolbussen. Jag har blivit hatad och nerslagen, men det värsta är den tysta massan som ser på men inget gör. Vet ni, då måste man överleva. Jag lärde mig tidigt överlevnadsstrategier, som att vara hel och ren, tacksam och duktig i skolan.
Den yttersta skölden var det tillkämpade leende hon tog till när hon gång efter gång tog sig förbi mobbarna. Först utom synhåll kom tårarna som inte gick att hålla tillbaka. Mary Juusela tog som 19-åring studenten med toppbetyg men mot den höga prestationsförmågan kontrasterade ett trasigt inre.
– Jag var rädd, ensam och helt tom inuti. Jag hade gärna bränt mina fina betyg mot att ha blivit bjuden till en enda fest.
Med sin starka berättelse om överlevnad gjorde Mary Juusela sedan klart för eleverna att främlingsfientlighet inte bara handlar om var man kommer ifrån. Den slår lika obevekligt mot den som till exempel är överviktig, har en funktionsnedsättning eller en annan sexuell läggning.
– Vi måste fundera på hur vi pratar med varandra hemma vid köksbordet, det är där allt börjar. Ni ska aldrig tro att de ni snackar skit om inte förstår det. Har du något att säga till någon, säg det till personens ansikte. Har du inget bra att säga, håll tyst!
På filmduken framme vid scenen visade Mary Juseela ett filmklipp med namnet "How do you see me?". En ung kvinna berättade hur hon uppfattar sig själv. En ung glad människa som springer längst en strand, skrattar med sina vänner och lever ett liv många kan identifiera sig med. Bara det att kameran till slut vänds och hon berättar att hon har Downs syndrom.
– Jag mötte Amanda som har Downs syndrom och frågade henne vad hennes högsta dröm. Hon svarade "Att min telefon skulle ringa. Det är aldrig någon som ringer för att fråga om jag vill ta en fika. Jag är annorlunda och har aldrig blivit bjuden till en fest".
Katrineholmsbolaget Hyreshuset finansierar den treåriga satsningen på Lika Olika-arbete på Järvenskolorna, som föreläsningen var en upptakt för.
– Det här projektet handlar om allas lika värde och ska inte bli någon dagslända. Vi gör det här för framtiden och Katrineholms bästa, säger Hyreshusets vd Susanne Staf.