Det hela började 1980. Margareta Almkvist kände sig trött och hängig. Då bestämde hon sig för att gå ner några kilon och gick med i det lokala motionslaget Bengts motionsgäng.
– Jag hade vänner som var med där och sa att jag borde jogga med dem, så jag gick med.
Hon inledde med promenader och började så småningom även jogga. När hon hade kommit i gång kände hon hur hon började må bättre och gå ner i vikt.
– Jag upptäckte att jag mådde så bra av att motionera ute i naturen.
Efter ett tag blev löpningen som en drog som hon varken ville eller kunde sluta med. Tillsammans med motionslaget deltog hon i olika lopp i bland annat Katrineholm, Kungsör, Västerås, Flen och Stockholm.
– Vi var ju ett helt gäng så det var roligt. Vi tränade ihop och deltog i olika lopp tillsammans, berättar Margareta Almkvist.
Det var också tillsammans med Bengts motionsgäng som hon bekantade sig med Tjejmilen i Stockholm för första gången 1989.
– Motionsgänget drog med. De tyckte att jag skulle vara med också.
Löpartävlingen, som är Sveriges största idrottsevenemang för kvinnor, blev något som Margareta skulle fortsätta med i många år framöver, trots att det lokala motionslaget så småningom lades ner.
– Det är så många som är med, det är en riktig folkfest och det var nog det som fick mig att fastna för just Tjejmilen.
Efter sin första start 1989 har Margareta Almkvist fortsatt springa Tjejmilen i 29 år, utan uppehåll. I år gör hon sin 30:e start den första september.
– Jag har tränat inför det varje år och det har fått mig att hålla i gång.
I dag joggar Margareta två gånger i veckan och promenerar nästan varje dag. Till en början hade hon som målsättning att göra 20 starter i Stockholms Tjejmil, men när hon inte ville sluta vara med så höjde hon sitt mål till 25 och därefter 30 starter.
Trots att Margareta föll och bröt båda axlarna i vintras när hon var ute och gick, hindrar det henne inte från att göra sin 30:e start den första september.
– Jag tänker inte missa min 30:e start, det är jätteviktigt för mig. Det blir bättre och bättre med axlarna, även om det tar upp till ett år innan de blir helt återställda.
Maken K-G Almkvist, som har varit med och hejat sedan Margaretas första start, har varit ett stort stöd genom åren.
– Han brukar alltid stå vid mållinjen och heja och det är alltid kul. Man får mer ork i slutet!
Vilken tid hoppas du att springa i mål på i år?
– Jag brukar alltid ha en timme som mål, men ibland har man hamnat under och över.
Kommer du att sluta springa Tjejmilen efter att du gjort ditt 30:e lopp?
– Då har jag i alla fall nått mitt mål, men sedan får jag se. När jag hämtar min nummerlapp brukar jag alltid gå och anmäla mig direkt, så kanske gör jag det igen. Jag har inte bestämt mig än!