Vi har numera en ny familjemedlem. En liten svart labrador som börjar lystra till namnet Penny. Det är alltid lika spännande med tillökning i familjen, både barn och hundar. Men numera är det bara hundar som står för nytillskotten och så har det varit de senaste 30 åren.
Varför skaffar vi då ytterligare en hund, den sjunde labradoren för vår del? Det oslagbara sällskapet i skogen, den stora lyckan att träna tillsammans och glädjen att få komma hem till en glad svans är några goda skäl till att fortsätta med hundlivet.
Men det är något som känns lite annorlunda denna gång.
Tyvärr är ju våra fyrbenta vänners liv alldeles för korta, kanske kan man hoppas på 11-12 år, och som mångårig hundägare kan man dela in livet i skeden med hjälp av sina husdjur.
Fusca skaffade vi när vi bodde på Fogdö och barnen föddes. Flisa föddes i blå huset. Svea var valp när sonen tog studenten och så vidare. Livet har snurrat på och hundarna har alltid varit med och satt sin prägel på den perioden de levde med oss.
Men nu, när jag tittar på den nya lilla krabaten och ser in i hennes ögon, så inser jag att vi skall åldras tillsammans. Åldrats har jag förstås gjort med alla de andra hundarna också, men jag aldrig tidigare tänkt på det viset. Det är annorlunda nu.
Den period som Penny och jag förhoppningsvis har framför oss, är en period i livet då jag kommer att lämna ett långt arbetsliv, få mycket tid över för henne och annat, och som det känns nu, att vi kommer att bli gamla tillsammans. Men jisses så mycket kul vi ska ha innan det är dags för oss att gå skilda vägar.