Jag gjorde mina första journalistiska verk på en träskiva i Strängnäs i slutet av 90-talet, närmare bestämt i ett logement på sjätte kompaniet på Södermanlands regemente, P10. Alla som har gjort lumpen känner till hur stor del av värnplikten som utgörs av dötid. Det här var alltså innan internets stora genombrott, långt innan pillandet på en smartphone kunde fylla upp all dötid i världen.
Vissa av mina vänner roade sig med att träna på regementets gym, jag var där en gång och gick aldrig tillbaka. Andra sprang i regementets spår, jag gjorde det aldrig frivilligt. Nej, jag låg i min säng och satte mina avtryck på den träskiva som utgjorde botten till sängen ovanför.
Detta tidsfördriv förfinades alltefter tiden gick och allt fler av mina kompanikamrater blev delaktiga. Det som började med en simpel nedräkning av värnpliktstiden utvecklade sig till kompaniets egna spartanska hemsida.
I stort sett varje kväll de sista månaderna trängdes vi i min säng för att, likt en sammansvetsad redaktion, komma överens om hur topplistorna och de svarta listorna över befälen skulle utformas denna vecka, vilka minnesvärda citat som var värda att förevigas, vem som skulle utgöra nästa karikatyr och om månne någon hade gjort sig förtjänt av en plats på P10 hall of fame. Det var bara några av inslagen på träskivan.
När löjtant Hagström (numera kapten) la ett stort paket suddgummi på en bänk i samband med en morgonuppställning insåg jag direkt vad som var på gång. Mina farhågor besannades. Att tvingas radera sjätte kompaniets mästerverk var långt mycket värre än alla bistra fältövningar sammantagna.
Jag bär dock med mig bilden av träskivan och kompaniets engagemang än i dag och jag har nästan förlåtit kapten Hagström.