Den här dagen var det dags igen. Jag vet att hon är måttligt road så jag ville inte oroa henne i onödan.
Därför låste jag in mig på toaletten, väsnades ordentligt därinne, spolade i kran och toalett och kanske till och med sjöng en snutt trots att jag inte brukar. Hennes bruna ögon hade iakttagit mig noga när jag gick in.
Under den korta tiden på toaletten hade jag bara ett enda syfte, precis som alla andra onsdagar vid den här tidpunkten på dagen, det sista året: att stoppa ner den lilla plastflaskan med örondroppar i min ena ficka. Och några rena bomullstussar i den andra.
Inte ett ord hade jag sagt till den fyrbenta om att det var dags för veckans öronbehandling den här dagen heller. Det gör inte ont alls. Bara några örondroppar som ska droppas i varje öra för att hålla det rent och fritt från smuts och vax. Det brukar gå hur bra som helst och hon blir rejält klappad under tiden.
Men som sagt: hon är måttligt road ändå. Och därmed som bortblåst när jag kommer ut från toaletten med den lilla flaskan med örondroppar gömd i ena fickan.
Det är likadant varenda gång. Om jag ens TÄNKER öronbehandling - har hon plötsligt försvunnit in under ett bord och går knappt att få ut.
Ni kan ju tänka er scenariot när nån i familjen tänker KLOKLIPPNING.
Mest är jag fascinerad. Vi människor tycker vi är så överlägsna djuren hela tiden. Jag vet inte. Ibland känns det som det är tvärtom. De kanske inte kan prata, de har inte vårt språk. Men de har något annat som är otroligt. De förstår det mesta ändå och kan läsa av signaler som du som människa inte ens vet finns.