Den börjar i barnkammaren hemma hos mig. Taklampan där har krånglat länge.
Ibland börjar den blinka. Ibland slocknar den av sig själv och ibland fungerar den inte alls.
Jag har förstås gjort allt det där man ska göra. Jag har kollat att kopplingen är hel, att takarmaturen är i ordning och att sladdarna inne i strömbrytaren ligger mot rätt bleck.
Naturligtvis har jag kollat vippströmbrytaren i hallen och huvudbrytaren i bostadsrättsföreningens källare. Man är ju inte fastighetsskötare för inte.
Till slut ser jag ingen annan råd än att ringa en elfirma. Och sedan står jag där och väntar hemma, på lunchrasten, med extranycklarna i handen så att elektrikern kan få jobba ostört medan jag åker tillbaka till jobbet.
En trappstege har jag ställt fram åt honom också. Så han slipper ta med sig en egen.
Då kommer den första misstanken krypande.
Undrar hur länge sedan det var någon bytte glödlampa härinne?
Jag klättrar upp och ska skruva ur lampan. Som förstås sitter löst.
När jag drar fast den i gängorna tänds taklampan och lyser med ett klart fast sken.
Jävlar! Hur ska jag slingra mig ur det här med värdigheten i behåll?
Jag ringer elektrikern igen. Han sitter redan i bilen.
‒Problemet har löst sig, säger jag undvikande.
‒Vadå löst sig?
‒Lampan fungerar igen.
‒Helt av sig själv?
‒(Tystnad)
‒Har den börjat fungera helt av sig själv?
För bråkdelen av en sekund brottas jag med mig själv. Rakryggat erkänna sanningen, eller slingra sig ur situationen på det manliga sättet?
Jag väljer det sista alternativet.
‒Det är lite pinsamt. Men min fru hade glömt att byta glödlampa innan hon ringde elektrikern, säger jag.