Konsumtionens högtid är här – julen. Jag har under några år försökt minska ner på julklapparna så mycket som möjligt. Jag brukar avråda andra att ge mig något och om jag verkligen önskar mig något så är jag tydlig och säger exakt vad. För hur många år har de där hudkrämerna bara samlat damm eller den där tröjan slängts längst in i garderoben?
Detsamma gäller mina egna julklappsköp. Förra året bakade jag och min sambo julgodis och gav bort, vilket resulterade i ett överraskande positivt gensvar.
Men när det gäller barn blir det en helt annan sak.
När jag var liten räknade jag alltid mina julklappar och jämförde med min syster och med mina kompisar. Den som fått flest var mest populär. Ingen vikt lades i värdet av klapparna – hos oss var det kvantitet som gällde.
Nu har det gått ett antal år sedan den tiden och jag har börjat fundera över hur det beteendet kom till. Kom det från mig själv? Från mina kompisar? Eller rent av från de vuxna i min närhet?
Förra årets julfirande kretsade kring två små barn som hela dagen lyssnade till vuxna som berättade att tomten snart skulle komma med julklappar.
När tomten väl knackade på var barnen så entusiastiska att de knappt kunde hålla sig. Tomten började dela ut julklappar och barnen fick present efter present. De hade knappt tid att öppna en julklapp innan det bildats ett berg av paket som bara låg och väntade.
Det blev allt tydligare för mig. För vem köps alla dessa presenter?
När barnen öppnat var sitt paket ville de titta ordentligt, klämma och börja leka med leksaken inuti. Men det fanns det inte tid med, det låg ju redan ett tiotal paket och bara väntade. De vuxna skyndade på barnen med uppmaningar som: "Titta, här är en till julklapp. Öppna den nu".
Kan det vara så att föräldrar och andra vuxna själva skjuter sig i foten redan under småbarnsåren? För mig, och för andra observerande vuxna, stod det klart att barnen inte alls brydde sig om hur många julklappar de fick. Efter alla klappar var öppnade visade det sig att den bästa julklappen blev en slajmklump som gick att kasta på väggen, ironiskt eller hur?
Vad sänder det här för signaler åt barnen? De kanske redan förstått att högtiden ska gå ut på att få så många julklappar som möjligt. Att gemenskapen och den glädje julen tillför inte är det viktigaste.
Någon gång i tonåren insåg jag att julklappar inte är allt. Tänk vad många år jag räknat julklappar och blivit arg över att min syster fick fler än vad jag fick.
Nu har jag själv inga barn och kan heller inte försäkra mig om att jag kommer agera annorlunda än situationen jag nyss beskrev. Men jag ska försöka. Jag vill att mina barn ska glädjas över att spela spel med släkten och att hitta mandeln i risgrynsgröten – inte bråka över antal julklappar.