”Jag är satt här för att vakta det vilda.” Så skrev Kerstin Ekman en gång vid sin fjällsjö. Sedan årtionden bor hon nu i Uppland, där hon fortsätter sin vakttjänst av ängsbräsma och koltrast och allt det andra ljuvliga som inte är nödvändighet men snuddar vid lyckan. I den djupt berörande boken ”Gubbas hage” får vi dela det med henne.
Med lupp och kamera och sitt iakttagande öga söker hon nyanserna när årstiderna går över markerna. Och med Floran i hand och skrivande gestalter, från antiken och framåt, som följeslagare tränger hon naturen inpå livet och under ytan.
Att bli delaktig av hennes förtrogenhet med den undrens värld vi lever i är en ynnest. Varmhjärtat men nyktert skriver hon om den. Och vasst kommenterar hon sommarstugeägare som städar ihjäl sina tomter, kvinnor som förringats, korkade recensenter och de häpnadsväckande uttalanden en akademiledamot kan tvingas lyssna till.
En kvinnlig recensent i DN kallade Kerstin Ekman nörd för att hon ”höll reda på växtnamnen”. Nu får den arma se sitt uttalande att ”om jag behöver namn på grejer så hittar jag på dem själv” i tryck en andra gång.
Likaså refererar Kerstin Ekman den slottsfru hon nådigt fick tala med efter sin första middag i Vita havet. Denna undrade ”om inte atombomben en gång skulle komma att göra slut på befolkningsöverskottet”.
Knivskarpt drar Ekman gränsen mellan djur och människa. Attenboroughs falska intimitet mellan dem och oss köper hon inte. Men man anar hennes sorg när hon känner sin gamla hunds ryggkotor bli allt vassare och hur hon rörs i sin själ när gässen flyger upp och finner sin formering.
Gubbas hage ligger i Häverö socken i Uppland. Sedan Kerstin Ekman och hennes man Börje tog sig an den för 20 år sedan, ingår den i den dryga promille av hävdad ängsmark som Sverige har kvar. Dess enar fick namn efter personerna i Shakespeares Hamlet och en ung sälg, ännu livskraftig, blev Ofelia.
Kerstin Ekman släpper fram glimt på glimt av sig själv, sina uppfattningar och sitt författarskap i ”Gubbas hage”, alltmedan hon vandrar i markerna, går riktigt illa vilse eller delar med sig av den skatt av läsande hon samlat på sig.
Envist skottar hon fram gårdsplanen för hand när Börje är sjuk och hon inte rår på snöslungan. Lycklig plockar hon späda granskott att grava laxen med. Utan att blinka tar hon ur en hare för den är död och materia.
”Det förfärliga är”, skriver hon, ”att i modern djurhantering har människan börjat betrakta djuret som materia innan själen har lämnat det.” ”Att bortse från lidandet”, är det hon vägrar acceptera, vare sig det gäller djurfabrikerna eller kravet på att förbjuda rumänska tiggare på våra gator.
Om sina böcker skriver Kerstin Ekman: ”Att jag skulle ha fått någon idé inomhus kan jag inte erinra mig”. Sina romangestalters namn skriver hon i fuktig sand nära en strand, att förgås. Så som hon vet att också Gubbas hage liksom ”allt vi ordnat och byggt” ska förgås när vår tid är ute.