Öronspetsarna pekar rakt fram och mellan dem, ovanför den burriga luggen, är solen på väg att sjunka ner bakom trädtopparna. Det går inte att klaga på utsikten, tänker jag, till ljudet av klapprande hovar mot grusvägen. Det har blivit svalare ute och flugorna har slutat surra runt min väns ansikte. Skönt, tycker jag, och jag tror att hästen håller med.
Många tankar hinner avhandlas under en ridtur. Jag har lagt den första arbetsveckan efter semestern bakom mig. Då i juni kändes det toppen att gå på tidig ledighet, efter en vår i högt tempo. Kollegerna önskade trevlig semester men inte helt utan avundsjuka i tonen. Det här med att komma tillbaka till jobbet när andra har hela ledigheten framför sig känns inte alls lika härligt, och det är min tur att avundas.
Tankarna vandrar tillbaka till de jämtländska fjällen, där en vecka tillbringades med sambo och hund. Det var också en utsikt att tala om! Det krävs inte ens en särskilt hög fjälltopp för att man nästan ska få svindel av vyerna som breder ut sig. Böljande berg i horisonten, grantoppar och åter grantoppar och däremellan någon tjärn – och det är alldeles, alldeles tyst. Fler borde semestra i Sver ...
Oj! Tre rävungar! Jag ser dem på håll när de ystert busar i dikeskanten. Vi stannar till och betraktar dem en stund, men när vi närmar oss deras lekplats försvinner de snart in i vegetationen.
... ige i stället för att åka utomlands, tänker jag varje gång jag står där och blickar ut, men jag önskar samtidigt att fjällvärlden får förbli så orörd som den är.
Underlaget blir lite mjukare och nu kommer hästen inte undan. Sommarformen lämnar mycket att önska och träningen går ärligt talat sådär med en så stor, rund mage. Vi joggar på och för mitt inre ser jag SM-hästarna som jag tittade på förra helgen, när islandshästar från hela landet samlades i Eskilstuna. Men så slimmade och musklade hästar kan väl knappast få beta i en härlig sommarhage och vad är det för hästliv? funderar jag och travar vidare mot solnedgången.