Ibland var det fruktansvärt långtråkigt att lyssna på formalia och personalia. Jag nickade till, liksom en och annan nämndeman gjorde. När jag inte var tillnickad fick jag tvångstankar om att jag i den strikta tingssalen, bland slipsmän och dräktkvinnor, plötsligt skulle ställa mig upp och skrika fula ord.
Det hände aldrig, förstås. Uppfostran segrar oftast över en plötslig lust att bete sig. Och det är just det som väcker funderingar; folk är trevliga och tillmötesgående, men i parallellvärlden på nätet tävlar tokdårarna om vem som kan stapla flest vidrigheter på varandra.
Bara några klick bort ska det huggas huvud av människor, det ska gruppvåldtas och slaktas och folk ska delas i små, små bitar för att de har en hudfärg/åsikt/läggning som inte faller avsändaren på läppen.
I det verkliga livet fortsätter folk att visa omtänksamhet, empati och kärlek och jag får inte ihop det. Var och vilka är hatarna när de lämnar sina tangentbord och kliver ut i ljuset, som de väl måste göra ibland för att köpa en liter mjölk eller så?
Är hatet enbart till för skriftspråket? Jag vet, det finns fyllkorkar och toknissar som låter tanken bli till talade ord utan att den får silas i den del av hjärnan där folkvettet förhoppningsvis finns. Men på det stora hela är vi oftast hyggliga mot varandra bortom de sociala medierna. Ibland så hyggliga att det känns som om vi alla har en släng av konflikträdsla. Sånt ska tränas bort, säger expertisen. Stå upp för dig själv, säg som det är, vik inte undan.
Nog är det viktigt att inte ha ett handslag som en död fisk. Men jag gillar inte bara olika, jag gillar trevlig också. Tiden har lärt mig att det i de flesta fall går att kombinera trevlig och tydlig. Kalla det mjäkighet om du vill. Jag bryr mig inte. Vassa kanter stjäl bara energi.
Dock har trevligheten gränser. Den omfattar inte folk som vältrar sig i hat och intolerans. Jag tänker att jag måste se ett antal av dem i varje folksamling. Men eftersom de inte har horn i pannan och rödflammande ögon känns det som om de inte finns. Jag möter betydligt fler människor som jag vill krama än som förtjänar att läsas lusen av. En arbetsdag som börjar i moll slutar inte sällan i en glad trudelutt tack vare kontakten med roliga, charmiga, smarta människor.
Kanske har jag tur som sällan möter osympatiska typer. Eller så byter en och annan hyvens prick skepnad och är en riktig dubbelnatur när datorn slås på där hemma. Oavsett skäl till den lyckosamma avsaknaden av sorgliga bittersorkar i min vardag: all vänlighet ger hopp om livet. Och om det är något som behövs i Trumpismens och klimatkrisens tid, så är det hopp.
Den minimala del av befolkningen som fortfarande har ett skärmlöst liv måste undra över allt snack om ett hårdnande samhällsklimat. För dem är det mesta som vanligt. Det ska mycket till för att folk ska brusa upp, vara dryga eller nedlåtande – eller för den delen ställa sig upp i en tingssal och skrika fula ord.