Så, precis som han såg ut då, känner jag mig ibland. Speciellt mitt i vintern när det är ganska exakt lika långt avstånd tillbaka till de varma och grannaste höstdagarna där ljuset mjukt silar ned genom lövträdens allt gula, röda och nästan bruna, som avståndet till de här dagarna då man kan börja hoppas på att snart få se blå-, vit och backsippor.
Just den här tidpunkten på året kan man nästan räkna med vad som helst. Till och med tankarna kan göra motstånd och löpa i väg i riktningar som verkar utesluta att det snart blir vår och sommar, ljust och varmt, och i-stället kör ned sig i några sliriga spår som verkar slå fast att efter vintern står det inte på förrän det är höst och vinter igen. Etthundra dagar sedan kommer mörker och kyla.
Nå, det är nu inte det enklaste att förklara ett sinnestillstånd-... till och med mäster Halldór Kiljan Laxness skrev en gång för ganska länge sedan en beskrivande rad som skänkte mening åt allt som trotsar en beskrivning (”...-som kan formas i skrift lika litet som färgen på drömmarna”)-... och jag får väl själv kanske nöja mig med att slå fast att det väsentligaste med denna krönika var just inget annat än att väldigt klart få slå fast att det finns många Woody Allenfilmer du med fördel kan avnjuta. Nu eller när du vill. Andra än den redan nämnda och skönt suddiga, Harry bit för bit (Deconstructing Harry).
Det mesta han gjort är bra. Men så har han skapat en hel del som sticker ut lite extra. Kulregn över Broadway, Annie Hall, Vicky Cristina Barcelona, Manhattan, Radio days och inte minst den ljuvliga senaste Whatever works.
Är det för sent att höja rösten för att ge karln en heders-Oscar för sin livsgärning?
I övrigt vill jag bara tillägga att Stefan Sundströms senaste album, den eftertänksamma och relativt lågmält visbetonade Ingenting har hänt, är ett utmärkt sällskap i vintermörkret.