Det är fredag och Ali Reza Panahi har en ledig dag från Rinmangymnasiet i Eskilstuna där han läser på introduktionsprogrammet. Medan han sätter på tevatten förklarar han att vi inte kan prata allt för länge eftersom han ska iväg och extrajobba.
Vid en första anblick ser 18-åringen ut som vilken gymnasieungdom som helst i sin svarta t-shirt och sina trendiga Adidasbyxor. Men de mörkbruna ögonen säger något annat. De bär på hemska minnen. Fler än vad en människa ska behöva uppleva under en hel livstid.
Ali var en av de drygt 35 000 ensamkommande barn som sökte asyl i Sverige under 2015. Han är hazar och kommer från Afghanistan. Hazarerna är en minoritetsgrupp som historiskt sett har diskriminerats och förföljts av både militär och talibaner i landet. Många bor därför som flyktingar i Iran och Pakistan.
Alis föräldrar och syskon hann aldrig fly från Afghanistan. Talibanerna tog dem och han blev ensam kvar.
– Det fanns ingen framtid för mig där, säger Ali som bara var i 15-årsåldern när han påbörjade sin flykt från Afghanistan.
Med hjälp av smugglare tog han sig till Europa och som så många andra färdades han den farliga vägen över Medelhavet, på en överfylld båt mellan Turkiet och Grekland.
– Smugglarna hotade oss med vapen och tvingade oss att slänga våra väskor i vattnet. De sa att vi skulle sjunka annars, berättar Ali.
Många har sett sin familj dödas av talibanerna, att återvända är inget alternativ.
Catarina Salomonsson, ideellt familjehem
I dag bor han i Eskilstuna hos Catarina Salomonsson, en förskolekock med tre barn som vid sidan av jobbet kommit att engagera sig mycket för ensamkommande barn i kommunen. Tidigare i år startade hon Ensamkommandes förbund i Eskilstuna tillsammans med flera afghanska ungdomar. Förbundet stöttar medlemmarna i deras asylprocesser och arbetar för att synliggöra ensamkommandes situation.
– De bär på tunga ryggsäckar. Många har sett sin familj dödas av talibanerna, att återvända är inget alternativ. Får de avslag gömmer de sig eller flyr vidare, säger Catarina.
Även de afghaner som fortfarande väntar på beslut från Migrationsverket har en tuff situation. Asylprocesserna tar lång tid, i vissa fall år, och flera av ungdomarna hinner fylla 18. Det förändrar inte bara underlaget för ett eventuellt asylbeslut utan även deras vardag här i Sverige.
Fram tills att ensamkommande unga fyller 18 år är det nämligen kommunens ansvar att ordna skolgång, eventuell familjehemsplacering, plats på HVB-hem, god man eller annat stöd som barnet är i behov av. Men när ungdomarna fyller 18 år är de i juridisk mening vuxna och ansvaret hamnar då i stället på Migrationsverket. Det betyder att familjehem slutar få ersättning och 18-åringarna förlorar sina gode män. De tvingas lämna kommunen där de bott, gått i skolan och skaffat vänner för att omplaceras till någon kommun där Migrationsverket har en flyktinganläggning.
Så skulle det ha blivit för Ali också när han fyllde 18 i maj, men tack vare att Catarina lät honom bo hemma hos henne har han kunnat stanna.
– Här bor jag hos en svensk familj och får gå i skolan. Det är viktigt för framtiden, för att jag ska kunna försörja mig själv en dag, säger Ali.
Enligt Catarina hänger de ensamkommandes framtid just nu på Eskilstunaborna. Hon och förbundet efterlyser ständigt familjer som kan tänka sig att ställa upp som ideella familjehem. Många har sagt ja men behovet är fortfarande stort.
– Omflyttningarna tar bort den lilla trygghet som ungdomarna byggt upp och oron gör att deras psykiska mående försämras snabbt. Många utvecklar självmordstankar, säger Catarina som spenderat åtskilliga timmar i telefon och på psykakuter med ungdomar som överväger att ta sitt liv.
Flera ensamkommande i Eskilstuna har redan omplacerats till Migrationsverkets anläggningar i bland annat Småland och Östergötland. Catarina har fortfarande kontakt med många av dem och de mår inte bra. De har inte fått någon ny skolplats och vill tillbaka.
– De är så studiemotiverade de här ungdomarna. Det handlar inte bara om utbildning för dem utan även att ha något att fokusera på i vardagen. De blir isolerade på anläggningarna, säger hon.
Enligt skollagen har elever som påbörjat ett nationellt program rätt att fullfölja studierna även efter omplacering, förutsatt att den nya kommunen erbjuder den typen av undervisning. När det gäller introduktionsprogram är det inte lika tydligt och därför har regeringen föreslagit i en lagrådsremiss från april i år att det ska förtydligas att det även gäller de eleverna. Det här förtydligandet ska gälla från 1 november men Skolverket gör redan i dag bedömningen att asylsökande elever som fyllt 18 år ska få fortsätta studera på ett introduktionsprogram även efter att de flyttat till en annan kommun.
Men som det ser ut i dag fungerar det inte, enligt Catarina Salomonsson.
– Att räta upp de här ungdomarnas liv hänger på oss.
* * *
I ett klassrum på Rekarnegymnasiet håller Jimmy Bergkvist, lärare och mentor på språkintroduktionsprogrammet, lektion i ordförståelse.
– Vi lär oss ord om livet, berättar han och eleverna nickar instämmande.
Bara sedan förra veckan är de två färre i klassen. Eleverna nådde ”den magiska 18-årsgränsen”, som Jimmy själv kallar det, och båda har tvingats flytta till Migrationsverkets förvar i Flen i väntan på omplacering till Norrland.
Jimmy har sett det här ske så många gånger förut. Ungdomar som helt plötsligt får åldern uppskriven eller som helt enkelt fått vänta så länge på asylbeslut att de hinner fylla 18. I början blev han skräckslagen men nu har han slutat förvånas över myndigheternas beslut när det gäller hans ensamkommande elever. Numera känner Jimmy bara en uppgivenhet medan han tvingas se på när ungdomarnas vardag raseras från en dag till en annan.
– Jag får ju gå till jobbet och tjäna pengar även om ungdomarna inte får stanna. Det är ju de som får betala priset och deras klasskompisar som inte får vila. När deras kompisar får lämna blir de oroliga för sin egen situation och mår allt sämre. Det här är absurt, säger han.
Jimmy Bergkvist har låtit två före detta elever flytta hem till honom för att de inte ska behöva lämna Eskilstuna. Men behovet är som sagt mycket större. Varje dag är det någon på skolan som efterlyser ett rum eller en sovplats för att kunna stanna.
Precis som Catarina Salomonsson lägger Jimmy mycket av sin fritid på att hjälpa ensamkommande genom att bland annat följa med dem på Migrationsverkets möten.
– Varje gång jag går därifrån är jag arg och ledsen. Det tar alldeles för lång tid innan ungdomarna får sina definitiva beslut. De hinner etablera sig i skolan, få kompisar och en andningspaus. Men så fyller de 18 och förlorar sina kontaktpersoner, tvingas flytta och förväntas klara sig själva i ett system som inte ens vi som behärskar språket förstår, säger Jimmy Bergkvist.
* * *
Sedan 1 juli i år får kommunen lägre ersättning för alla ensamkommande barn och unga. Dessutom måste de som är mellan 18 och 21 år vara placerade med stöd av LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga), eller ha motsvarande vårdbehov enligt socialtjänstlagen på grund av till exempel kriminalitet eller missbruk, för att kommunen ska få ersättning. Med anledning av den lägre ersättningen samt att handläggningstiderna på Migrationsverket dragit ut på tiden har regeringen fattat beslut om att skjuta till ett tillfälligt kommunbidrag på sammanlagt 585 000 000 kronor, så att kommunerna ska kunna låta asylsökande bo kvar i väntan på slutgiltigt beslut. En första utbetalning kommer att göras i december i år och ytterligare en planeras i början av 2018.
Eskilstuna kommun får närmare 3,6 miljoner kronor i december och knappt 1,8 miljoner nästa år. Innan dess kommer inga insatser att förändras, enligt Göran Gredfors (M), ordförande i socialnämnden. Det pågår diskussioner om hur kommunen ska använda engångspengarna, säger han, och besked väntas i november när fullmäktige klubbar den kompletterande årsplanen.
– Som systemet ser ut nu är det kommunen och Migrationsverket som delar på ansvaret. Jag lägger inga värderingar i det. Vi måste rätta oss efter de riktlinjer och lagar som finns, säger Göran Gredfors.
Att vissa ungdomar kan hinna fylla 18 och bli omplacerade innan dess är inget som förändrar situationen, enligt honom, eftersom socialnämnden inte har pengar att lägga ut i väntan på det tillfälliga kommunbidraget. Göran Gredfors är mycket kritisk till statens beslut om att förändra ersättningen för ensamkommande unga till kommunerna. Ett tillfälligt bidrag kan aldrig ersätta de summor som de tidigare fick, menar han.
– Staten skjuter över ansvaret på oss. Kommunen kan inte ta ett nationellt ansvar det måste regeringen göra, säger Göran Gredfors (M).
Även socialchefen i Eskilstuna, Mehmed Hasanbegovic, säger att kommunen inte kan göra något innan det tillfälliga bidraget är på plats men tillägger att de håller på att anpassa verksamheten för de resurser som kommer. Behovet ser dock olika ut från vecka till vecka i och med att Migrationsverket skriver upp och ner åldrar på barnen, enligt socialchefen.
– Man är ju människa som har känslor och tankar samtidigt som man är en myndighetsperson som har hand om stadens finanser och de får inte äventyras. Det är en svår situation, säger Mehmed Hasanbegovic.
* * *
Skamligt att privatpersoner och frivilliga ska behöva ta vid.
Jimmy Bergkvist, lärare på Rekarnegymnasiet
Jimmy Bergkvist hade stora förhoppningar på det tillfälliga kommunbidraget och är mycket besviken på att kommunen inte griper in när Eskilstunas ensamkommande drabbas.
– Det är skamligt att privatpersoner och frivilliga ska behöva ta vid. Jag som lärare på ett språkintroduktionsprogram ser att den här hösten kommer att bli svart, säger Jimmy.
Catarina Salomonssons engagemang har varit och är ovärderligt för Ali Reza Panahi, inte minst nu när de har lämnat in en överklagan. Drygt en vecka efter 18-årsdagen i maj fick han sin avgörande intervju på Migrationsverket och i augusti kom avslaget.
– Eftersom att jag är 18 år säger de att jag kan vara internflykting i Afghanistan. Men jag kan inte åka tillbaka. Det är mycket svårt, säger Ali Reza Panahi som kommer att bo kvar hos Catarina Salomonsson i väntan på sitt slutgiltiga beslut.