För ett par veckor sedan klubbade skol- och utbildningsnämnden i Eskilstuna beslutet att alla skolor i Eskilstuna ska ha minst 90 minuter mer rörelse och idrott i veckan.
Sedan vårterminen 2016 infördes detta för Skjulstaskolans alla mellanstadieklasser och alla som vill har en chans att tre gånger i veckan starta skoldagen med ett träningspass. Dessutom har man rörelse på schemat på fritids nästan varje dag och en gång i månaden har man ett populärt rastdisco, där alla på skolan ska ut och dansa.
‒Det brukar vara väldigt populärt, säger skolans biträdande rektor, Susan Karlsson, som själv gärna skulle medverka på flera morgonpass om bara tiden medgav det.
Både hon och skolans rektor Jannice Kloibhofer känner fortfarande av det senaste morgonpasset.
‒Man får träningsvärk, jag lovar.
Bakgrunden till beslutet på skolan var att man nyligen hade flyttat ut ur sina gamla, slitna lokaler i Fröslunda, och in i nya lokaler i British Juniors gamla.
De allra flesta av skolans 190 elever är nyanlända, några har ingen vana av skolgång över huvudet taget.
‒95 procent har inte svenska som modersmål, de har precis lämnat Välkomsten.
Socialt sett kunde skolan vid den här tidpunkten bara beskrivas som orolig.
På försök inledde man det här frivilliga morgonpasset nere i Skjulstahallen, där man omväxlande tränar kondition, styrka och rörlighet, och samtidigt startades ett aktivitetsfritids med fem temadagar i veckan - innebandy och bordtennis på måndagar, friidrottsträning på tisdagar, fotboll på onsdagar, musik och dans på torsdagar och så lite lugnare tempo på fredagar med film. Och detta är något som sker i samarbete med Lagersbergsskolan.
En gång i månaden har man då dessutom det här rastdiscot utomhus, ibland som nu senast med ett tema i stil med alla helgona.
Alla gillar idén med rastdisco. Riktigt alla har inte nappat på idén med ett träningspass tre morgnar i veckan, men mellan 15 och 30 elever gillar upplägget såpass att de tycker att det är värt att gå upp lite tidigare. Klockan 7.30 ska de vara ombytta och klara för lite uppvärmning. Och det syns lång väg att de tycker väldigt mycket om sina morgonpigga plågoandar.
Joni Dawd, Eddie Frejd och Therese Olsson är elevassistenter respektive lärare och höjer sällan rösterna. De skulle heller aldrig drömma om att utsätta någon för kadaverdisciplin. Men de vill gärna att alla som deltar själva ska känna att de går framåt i utvecklingen och att de faktiskt orkar lite mer i dag än de gjorde veckan eller månaden innan. Budskapet till alla deltagare som känner att de är precis på gränsen för vad de kan prestera är att när man känner sig totalt utpumpad så finns det i regel femtio procent kvar att ta ut.
Det är inte säkert att det möts av uppskattning om det yttras fullt så brutalt och rättframt, men eleverna anar att lärarna kanske vet vad de talar om.
Joni har en bakgrund som innebandyspelare och tränar AFC:s juniorer, Eddie har ett förflutet som fotbollsproffs och tränar Citys A-lag och Therese har också hon fotbollsbakgrund.
I gengäld får de en grupp mellanstadieelever som förutom mer ork också verkar ha utvecklat en större fördragsamhet mot varandra.
Joni nämner ett exempel med två tjejer som knappt kunde möta varandra tidigare utan att känna sig så pass provocerade av den andras närvaro att smockan bokstavligen hängde i luften.
‒Nu är det inga problem, de rasar av sig här i stället.
Själv driver Joni några minuter senare upp tempot lite grand i den där övningen där alla ska springa fram och tillbaka längs med handbollsplanen och får kämpa för att hålla jämna steg med Randi Touma.
Krasst sett är det inte bara skolan som har nytta av idrott och rörelse. På skolan upptäcker man tidigt begåvningar och har redan hittat flera begåvade friidrottare, som säkert kommer få sina framtida tränare att svälla av stolthet.
‒Målet är förstås att fler elever ska få chansen att upptäcka fördelarna med träning, slutar Susan Karlsson.
Men på denna punkt vill man samtidigt skynda lite långsamt och låta besluten mogna hos eleverna själva.