Det var i maj 1963 som Astrid Lindgren började skriva på sin första Emil-bok. Om pojken med de tusen hyssen hade hon då redan många gånger berättat för att få lugn på ett illskrikande barnbarn. Så småningom fäste hon sina påhitt på papper.
Inspiration till Emils upptåg hämtade Astrid från sånt hennes pappa berättat - och från sin egen uppväxt i ostkakornas och blodpaltarnas Vimmerby. Kanske hade hon även sin egen ett år äldre bror i tankarna, han som så småningom skulle bli riksdagsman och skriva politisk satir under namnet Gunnar på Lidarrende.
Den Emil vi känner från Björn Bergs teckningar har konstnärens egen son som förlaga. Torbjörn Berg var fyra år när pappa fick uppdraget att illustrera Astrid Lindgrens nya bok och fortfarande är likheten inte att ta miste på.
Till skillnad från Pippi Långstrump har illbattingen Emil aldrig piskat upp några debatter om barnuppfostran - och det trots att hans pappa ständigt straffar honom med inlåsning i snickarboa.
Å andra sidan tycks en del barn få lika mycket mardrömmar av Anton Svensson som av riddar Kato och hans järnklo, för häromdagen hörde jag om en pojke som grät så fort "Förgrömmade unge" ljöd ur TV-apparaten. I veckan tog dessutom en lite halvsårad reporterpappa i P1 upp Anton som usel manlig rollmodell: "Mina barn har tittat jättemycket på det här, men pappan är ju aldrig trevlig som pappa".
Som gammal Emil-nörd tänker man då att filmerna är väl kul - men att Emil i Lönneberga ändå gör sig bäst som högläsning. Det är något med rytmen i Astrid Lindgrens språk som förvandlar det till ren fröjd att läsa högt. OK, pappan blir väl inte snällare av högläsning, men definitivt tillkommer en dimension som gör hans utbrott mindre skrämmande.
Om varken Anton i Katthult, Kråkstorparn eller Bulten i Bo är några vidare karlar att se upp till - så finns ju alltid Alfred, dräng i Katthult och Emils bäste vän. Kapitlet när Emil kör Alfred till doktorn i Mariannelund avslutar Katthultstrilogin och har ALLT: snö- och känslostormar, näsblod, hästsvett och tårar samt en allmänpraktiserande läkare som fattar att det är skarpt läge och dukar upp operationsbordet utan dröjsmål. Och så Krösa-Maja förstås, denna det sena 1800-talets motsvarighet till våra dagars kvällstidningar, alltid lika begiven på skvaller och på att få berätta om "hemska halshuggningar, gräsliga eldsvådor, dödliga sjukdomar och farliga djur". När Alfred ligger utslagen i blodförgiftning är det inte bot hon grunnar på utan: "Fast vad jag inte begriper, det är hur di ska få in nån likkista genom den där smala dörra."
Förutom de halsbrytande hyssen är det nog för hans rättvisepatos vi tagit Emil till oss. Den glupska kommandoran, som tar julmaten från fattighjonen och ger till sig själv, får sitt rättmätiga straff på botten av Emils varggrop. Och den fina fru Petrell som gärna kalasar på ostkakor, korv och kräftor i Katthult, men bjuder tillbaka med armbågen - kalvfilé till sig själv, uppvärmd fiskpudding till familjen Svensson - får svimningsattacken kurerad av Emil med blåbärssoppa mitt i synen. Högmod går före fall!
Emil hör hemma i samma fattig-Sverige som Vilhelm Mobergs Rasken och Moa Martinssons Sally. Det var så här det såg ut: Den som var gammal och orkeslös och inget ägde hamnade på sockenstugan. Och den som var piga hade bara att liksom Lina hoppas på att bli gift för att få sig ett eget hushåll. Att söka lyckan i Amerika var en annan utväg för den som var ung och stark. Kanske var det just vad Emils Alfred så småningom gjorde, tänker jag och funderar lite över den dräng och "oäkting" från Fänestad i Småland som slutade som brödutkörare i Chicago och blev farfar till våra egna svenskamerikanska släktingar. Alfred hette han också och när han på ålderns höst gjorde återbesök i Sverige mindes han hur han som pojke brukade snara gäddor på de småländska maderna - innan han lånade pengar av Kalle i Hallabo och köpte Amerikabiljett.