Då var världsmästerskapen i ishockey stora. Jag brukade slinka in på biblioteket i Ugglans park för att läsa vad kvällstidningarna skrev inför och under turneringarna vilka alltid sändes i Sveriges television utan en massa enerverande reklamavbrott.
Inför varje VM satt man och hoppades att Tre Kronor skulle få den ryska, förlåt sovjetiska, björnen på fall.
Eller åtminstone skaka om stormakten.
Det brukade gå så där.
Minns bland annat "guldmatchen" i Göteborg 1981.
Tidigare i turneringen hade svenskarna fallit med flaggan i topp mot Sovjet. Tror att det "bara" blev 1-4.
Nu fanns chansen att bryta deras grymma svit.
Trodde vi blåögda svenskar.
Inte kändes det sämre efter första perioden som slutade 0–0, har jag för mig.
Sen följde dock ett ras som nästan saknar motstycke.
Stormakten vann med förnedrande 13–1.
Jag minns fler utskåpningar signerade Fetisov, Kasatonov, Larionov, Makarov, den lilla stridsvagnen Krutov och de andra stjärnorna från Moskva med omnejd.
Men ändå, det var något visst med att möta CCCP och även Tjeckoslovakien (landet hette så fram till 1993).
Tjeckerna brukade kunna slå sin ärkefiende i öster.
Och Tre kronor kunde med ganska jämna mellanrum besegra Tjeckoslovakien.
Men att få CCCP på fall gick bara inte.
Jag vill minnas att det inte blev en enda svensk viktoria under perioden 1977–1987.
Mötena med Finland däremot brukade oftast gå bra.
Drabbningarna med Kanada och USA, som på grund av Stanley Cup aldrig kunde komma med sina största affischnamn, minns man mest för att transatlanterna spårade ur när det gick dem emot.
En annan nation som brukade figurera i VM:s A-grupp var Tyskland med den fruktade Erich Kühnhackl i spetsen, en kille som skarpt ogillade svenskar sas det.
På den tiden var bara åtta lag med i världsmästerskapet.
Ett lagom format.
Numera är det 16 nationer som får chansen.
Det har inte gjort VM intressantare – snarare tvärtom.
I år tänker jag bara titta sporadiskt.
Orkar inte ens tippa hur det går för Tre Kronor.
Men spelet kan börja. Tydligen.