Ibland blir jag riktigt rädd för mig själv. Vad har det blivit av mig?! Jag som brukade vara den där som ryckte lite på axlarna, tänkte att det löser sig, njöt av dagarna, tänkte inte så långt framåt och planerade desto kortare.
Nu är jag förändrad. Roten till allt ont? Stockholm. Sedan jag och min sambo köpte vår lägenhet där har jag fått nån jäkla säljkarusell på köpet som jag inte verkar kunna ramla av.
Det är nämligen så att när man köper ett hem i Stockholm så är det inte ett HEM man köper. Nej, de tre bokstäverna hamnar nog längst ner på listan över vad de där väggarna och rummen man just införskaffat faktiskt är för något. Överst står ordet INVESTERING i någon exklusiv guldtackefärgad text.
Och lite automatiskt börjar man snegla på det där ordet. Investering. "Tänk vad mycket den här lägenheten har ökat i värde bara på ett år! Är det inte fantastiskt?!". "Vi målar väggarna vita, det blir enklare att sälja då.". "Ska vi verkligen skruva upp gardinstänger, hål i väggen... inte särskilt attraktivt.".
Jag kan riktigt komma på mig själv ibland att gå och tänka i mäklarbilder när jag strosar runt i lägenheten. Soffan och den där limegröna krukan, snyggt! Men det börjar bli dags att byta kuddar i soffan. De jag har nu har ju inte säsongens färg.
Det är obehagligt! Plötsligt vaknar jag upp där mitt i karusellen. Slår mig själv lite extra hårt.
Skulle det inte vara trevligare att kunna gå runt och känna sig HEMMA?! Att här ska jag bo. Här ska jag packa upp de där tveksamma prydnadssakerna som jag inte riktigt kan klara mig utan. Här ska familjebilderna upp på väggarna och den där tavlan med torkade blommor som jag tillverkade någon gång i lågstadiet skulle passa perfekt i hallen.
Men så singlar det ner ännu en mäklarfolder i brevlådan. "Just nu har vi ett stort antal kunder som är intresserade av att köpa lägenhet i er trevliga förening.". "Kostnadsfri värdering!!!". Verkligheten knackar på, och den ger sig tammefan inte!