Så var de olympiska vinterspelen över för den här gången och runtom i vårt avlånga land gläds man åt de svenska framgångarna. Medaljrekord minsann! Visst är det kul att vi lyckas knipa guld i världssporter såsom curling och skidskytte och vem kan låta bli att charmas av Charlotte Kallas leende, Mona Brorssons tårar och Peppe Femlings namn? Inte jag i alla fall.
Men samtidigt är det något som skaver. Något som liksom sänker sig likt en blöt, torskdoftande lusekofta och lägger sordin på feststämningen. Ty hur kan vi glädjas och fira när vi blir så fullständigt utklassade av vår lillebror strax västerut? Att Norge tar nästan tre gånger så många medaljer som vi måste är i mina ögon oerhört stötande. Ett folk som äter macka till lunch, tittar på sakte-tv och kallar gurka för agurk lyckas alltså avla fram idrottare som är totalt överlägsna våra. Hur är det ens möjligt?
Jag är egentligen inte särskilt bevandrad inom vinteridrott. Minnesfragmenten från de tillfällen i min barndom då mina föräldrar lurade ut oss i något blött skidspår på Djulö gärde känns bara plågsamma och mina enda erfarenheter av alpin åkning är begränsade till pulka- och stjärtlappsrelaterad dito. Dock tycker jag mig ändå ha belägg för att kunna säga att det väl inte är för mycket begärt att vi, Sverige - landet som har gett världen Pacemakern, Primusköket och bokhyllan Billy, ska kunna spöa vår ynkliga ursäkt till grannland i skidåkning!
Å andra sidan skulle man kanske kunna unna dem lite framgångar i skidspåren då och då. Deras lustiga mössor och ständigt entusiastiska tonfall till trots så har de ju inte så mycket att vara glada över, bortsett från den där förbannande oljan då. Jag är inte säker, men jag kan tänka mig att livet i Norge inte är någon höjdare. Förutom mackorna som de äter till lunch så består kosten så gott som uteslutande av Grandiosa-pizza och fiskleverolja, ölen är dyr, "Take on me" ligger fortfarande på A-rotation på samtliga norska radiokanalers spellistor tillsammans med den där fiolspelande hobbiten från Eurovision, tv visar sjutimmars vyer från tågresor och SKAM-maraton till förbannelse, Oslo invaderas av partysvenskar och det enda som finns att roa sig med är att gå på tur eller åka skidor. Är de då inte värda ett gäng OS-medaljer som plåster på såren? Nej, här ska fanimig inte unnas någonting!
I år är det femtio år sedan Moltas Erikssons alter ego Melvin ”Bobo” Slacke tillsammans med Helmer Bryds Eminent Five Quartet framförde sin protestsång Norgevisan i Mosebacke Monarki. Då liksom nu hade Norge förnedrat Sverige i ett vinter-OS och texten av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson är således rykande aktuell än idag.
”Norge, Norge det är ett ruttet land
Norge, Norge, ett jävla rövarband (…)
Norge, Norge är världens sämsta land
Norrmän, norrmän, de borde tas om hand…”