Finns där någon skådespelare i världen som är så ljuvlig i all sin oförsonlighet som Clint Eastwood.
I sin allra senaste film, Gran Torino, muttrar, morrar och gruffar gamle pensionerade veteranen Walt Kowalski om gulingar som fördärvat de trivsamma gamla hemkvarteren, och om svartingarna som inget annat gör än ställer till ofog och bekymmer i grannkvarteren.
Unga, nyutbildade präster ska vi inte tala om – de får honom att spotta och fräsa några avfärdande ord om hur illa han uppfattar hyckleri, allra helst då de kommer i kombination med brådmogen ung jöns.
Men i konsekvensens namn är han lika kärv i tonfallet när det gäller att bjuda barn och barnbarn på varsitt omdöme.
De enda han aldrig fäller ett ont ord om är den döda hustrun och sin hund. Då mjuknar linjerna upp i ansiktet på honom och till och med musklerna som normalt sett drar ihop ögonen i smala, irriterade streck slappnar av en liten smula.
Givetvis bor där en empatisk man bakom den ärrade och granithårda fasaden.
Han plockar faktiskt fram den där omtänksamme grannen och medmänniskan ganska snart efter det att närmaste grannepojken Thao kommer i trångmål. En andra generationens asiat, eller hmong, som ertappas då han försöker stjäla Kowalskis enda kvarvarande ögonsten – en gammal Ford Gran Torino i absolut nyskick.
Det handlar om en stöld för att initieras i traktens hmonggäng – ett gäng som den unge mannen inte ens vill vara med i. Men eftersom han är så gränslöst vilsen så-...
Eastwood får naturligtvis korn på pojken i kikarsiktet på sin gamla automatkarbin, men får trots de inledande ederna och förbannelserna skäl att återkomma och betrakta den unge mannen med nya ögon. Mot alla odds ser han en chans att göra en insats för ynglingen som så uppenbart behöver en fast vägledning i att framgångsrikt närma sig vuxenvärlden och dess oskrivna regler med kärva jargonger.
Och samtidigt får vår vän veteranen en chans att själv ompröva gamla fördomar, som kanske trots allt inte sitter förankrde som cement i sinnet.
Slutligen handlar det givetvis om mycket mer än bara att uppbåda anständig tolerans och vidsynthet. Det handlar mycket om att gå från ord till handling, som så ofta i Eastwoods historieberättande.
Visst, det spetsar till sig ganska avsevärt i sista akten. För att det alls ska bli ett drama så krävs att motsättningarna fördjupas på ett mycket onödigt, och ganska oväntat, sätt.
De allra sista scenerna är riktigt uppfriskande eftersom Eastwood här ställer det mesta på högkant. Han vrider och vänder på det mesta han gjort i filmväg med denna avslutning.
Och det är ytterst tilltalande.