”Det är ställt utom allt tvivel att Tyskland direkt förrått och prisgivit Finland. Det bolsjevikiska avskum, för att nu använda Hitlers egen vackra karaktäristik, som styr Sovjet, har icke försummat att ta för sig.”
Tidigt i januari 1940 ställdes J A Selander inför rätta. I samband med Sovjets anfall mot Finland en dryg månad tidigare hade Eskilstuna-Kurirens dåvarande chefredaktör ställt sina läsare frågan om vilka skyldigheter som Sverige hade nu när grannlandet angreps.
För Selander var svaret givet. Svenskarna skulle protestera. Hitler var en lögnare som svikit Finland och den dag som Finland föll så stod de övriga skandinaviska länderna på tur.
Hans ord togs inte emot med öppna armar av den svenska regeringen.
– Selander hade ett kompromisslöst civilkurage. Det var många som avskydde nazister, men inte många som vågade bråka, säger Jerker Norin, tidigare politisk chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren som skrivit en bok om tidningens historia.
– Det var nog många som uppfattade honom som en jobbig person. Kompromisslösa personer kan vara jobbiga. Men han hade en stor respekt med sig, fortsätter Jerker Norin.
***
I en tid då svensken gjorde bäst i att tiga så valde Selander alltså en annan väg. I rätten i januari 1940 menade åklagaren att Selander hade förolämpat Hitler och att han utgjorde ett hot mot Sveriges säkerhet. Den svenska regeringen var missnöjd med honom.
Men som publicist var det inte hans uppgift att skriva det som regeringen ville läsa, menade Selander själv.
– Jag anser det vara min plikt att i min tidning peka på de faror som hotar vårt folk, svarade Selander åklagaren.
Han friades från brottsmisstankar av juryn.
Några månader senare invaderas Danmark och Norge av tyskarna.
***
J A Selander, kort för Johannes Anton Selander, föddes 27 november 1887 i Marieby i Jämtland. Som 19-åring började han jobba på Östersunds-Posten och han jobbade senare under flera år som chefredaktör på Hudiksvalls Nyheter.
1920, strax innan sin 33-årsdag, började han som chefredaktör - eller huvudredaktör som han kallade sig - på Eskilstuna-Kuriren.
Selander var liberal - men enligt Jerker Norin inte partipolitiskt följsam.
– På den tiden var pressen och politiken ihopsyltade på många håll. För Selander var sanningen och det fria ordet väldigt viktigt, och varken tidningsägare eller politiker skulle lägga sig i det publicistiska uppdraget. I det var han en föregångare, och beundransvärd.
Hans publicistiska känsla var också det som ledde fram till beslutet att köpa loss tidningen från dess ägare, som ville blanda sig i tidningens innehåll.
1940 bildades stiftelsen Eskilstuna-Kuriren som tog över som ägare av tidningen.
– Stiftelseformen skulle skydda utgivningen av en liberal tidning, fristående från alla försök till påtryckningar, säger Jerker Norin.
***
Åtalet i början av 1940 avskräckte inte Selander från att fortsätta peka på de faror som hotade. Men att skriva om utvecklingen i Europa ansågs kontroversiellt vid tidpunkten och första gången som Eskilstuna-Kuriren drabbades av en razzia var i oktober 1941. Då hade redaktören läst om hur getton i Europa förvandlades till fängelser och varnat tidningens läsare för att förföljelserna mot judar blev allt grymmare.
Då, i oktober 1941, konfiskerade polisen osålda lösnummer av tidningen, slet ner löpsedlar och slog till mot tidningens tryckeri. Allt på justitieministerns uppmaning.
Rädslan att provocera tyskarna och Hitler var påtaglig och tidningen beslagstogs senare av staten vid ytterligare två tillfällen.
***
– Tidningen hade ett viktigt pedagogiskt uppdrag under krigsåren, säger Jerker Norin. När Selander fick tag på material från en domare som utrett krigsförbrytelser i Norge lyckades han få ihop flera tidningar som gemensamt publicerade uppgifterna.
Efter noga planering beslutade sig tidningen 1942 för att publicera vittnesmål från tortyrkamrar i Norge. I början på året hade J A Selander träffat en domare som flytt Norge och som fått i uppdrag av den norska exilregeringen att förhöra flyktingar som utsatts för tortyr i de norska fängelserna.
Selander fick tillgång till vittnesmålen när förhören var klara. Allt som kunde identifiera uppgiftslämnarna ströks. En psykiatriker fick läsa vittnesmålen för att bedöma om de var tillförlitliga.
Men ett bekymmer återstod, visste Selander sedan tidigare. Justitieministern skulle göra allt för att förhindra uppgifterna från att spridas, ingenting fick publiceras som kunde reta tyskarna.
Det ingick därför i Selanders plan att få med flera tidningar på tåget. Med en gemensam publicering skulle nyheten kunna sprida sig även om polisen grep in.
– Fakta måste bringas till allmänhetens kännedom på ett sätt som gör beslagpolitiken maktlös, tyckte Selander.
Den 12 mars 1942 tryckte 14 svenska tidningar artiklarna. Dagen efter publicerade ytterligare tre tidningar artiklarna och nyheten spreds i Sverige och ut i även ockuperade delar av Europa, trots ihärdiga försök att beslagta artiklarna och stoppa spridningen av dem.
Både den svenska justitieministern och utrikesministern avfärdade rasande vittnesmålen och hävdade att de var falska - "skräckpropaganda".
Men då var målet redan uppnått: för gemene man var nazisternas övergrepp mot norska motståndsmän inte längre okända.
Eskilstuna-Kurirens tidigare reporter Matthias Ståhle jämför om J A Selander från tidningens 125 årsjubileum.
Jerker Norins bok Ordet måste stå fritt – 115 år med Eskilstuna-Kuriren.