Människan består av 70 procent vatten. Vi är i princip bara gurkor med ångest.
Så står det i en flitigt delad bild i sociala medier. Jag har sett den i flera olika utföranden och även i ren textform, som här, och jag är inte helt säker på ursprunget. Men det är fullt tänkbart att det är Kent Wisti som är den ursprungliga upphovsmannen.
Hur som helst, det är en rolig bild. Jag gillar humorn. Men jag gillar också att det för varje år som går blir allt mer okej att prata om dåligt mående.
Allt är inte så jäkla bra som våra instagrambilder antyder. Ibland är allt bara åt helsike.
Ibland ligger man vaken klockan tre på natten och våndas över någonting man inte kan sätta fingret på, trots att man egentligen är trött nog för att sova flera timmar till. Och ibland får man den där känslan av att bara vilja fly. När kraven, egna och andras, blir höga och stressen ökar. När man känner hur det liksom brinner i skallen och tankarna inte riktigt tar form.
Det händer att man tror att man ska dö, till och med. Av någon hjärtåkomma, av allt att döma. För hjärtat bara rusar och kallsvetten klibbar och det sticker i fingrarna.
Men man dör inte, för sen går det över.
Ångest och panikkänslor är skit. Psykisk ohälsa är skit. I alla fall under de perioder man upplever den. Men den är också en lärdom. De svarta stunderna ger inblickar och gör en till en mer komplex (och komplett) människa. Det tycker jag nog egentligen är positivt. Jag skulle i alla fall inte vilja vara någon annan än den jag är, för jag kan både skratta och gråta.
Men jag tror samtidigt att vi alla kan må bättre. Att de mörka stunderna kan bli färre. Att prata med varandra om dem, och till och med skoja om dem, är en bra början.