Ibland önskar jag att jag hade med mig en bärbar fallucka som jag kunde lägga ut och ramla ner genom när jag sagt något osmidigt.
En sån flyktväg hade varit särskilt användbar här på jobbet. Det är nämligen mina kollegor som är mest utsatta för mina sociala taffligheter.
Som när jag ger komplimanger utan att tänka efter:
Jag: "Oj vad stiligt klädd du är i dag! Jättesnyggt, verkligen!"
Kollega: "Ja, jag ska på begravning..."
Eller när jag försöker skämta:
Jag: "Vad varmt det är! Det känns som att jag kommit i klimakteriet!"
Kollega: "Har du kommit i klimakteriet? Det har min fru också, hon har det verkligen jättejobbigt med vallningar."
Eller när man bara ska ge en kul kommentar:
Jag: "Herregud vad stel du är! Det ser ut som att du har skottsäker väst på dig!"
Kollega: "Ja, det har jag också."
Ridå. Fallucka. Sjunka genom jorden.
Jag borde sluta småprata med mina kollegor. Samtidigt gör mina obetänksamma kommentarer att jag kommer igenom det där ytliga kallpratet. Jag behöver aldrig prata väder, middagsmat eller förkylningar som aldrig bryter ut.
Jag får i stället höra en av mina kollegor minnas en gammal vän som gått bort. Jag får höra synen på klimakteriet från en omtänksam äkta makes perspektiv. Och jag får veta mer om hur det är att vara journalist och bedömas ha en sån hotbild mot sig att en skottsäker väst behövs.
Jag försöker tänka att det är värt det på något sätt. Såklart. Jag har ju inget val. I alla fall inte tills jag får tag i en bärbar fallucka.