Plötsligt måste jag komma ihåg att hämta posten någon helt annanstans än direkt utanför dörren. Och när jag traskar till brevlådan måste jag ta med mig färgglada soppåsar så att brevbäraren vet att jag behöver nya. Det tog tre dagar innan vi över huvud taget lokaliserade vår soptunna, eller snarare listade ut vilken som är vår. Vi har mer än en dörr som vi ska komma ihåg att låsa när vi går och lägger oss, och om det är dåligt med gräsklippningen är det vårt eget fel och ingen annans.
Fördelarna är att ingen granne använt upp allt varmvatten när jag ska duscha, för vi har egen varmvattenberedare. Vårt internet är snabbare än i stan där det alltid strulade. Jag kan ställa upp hur många pallkragar jag vill i trädgården utan att någon förening ska godkänna var de ska stå eller hur de ska skötas.
Och bäst av allt: jag har en stor gräsmatta som jag längtar efter att gå ut barfota på i morgonsolen, med en tekopp i handen, och bara njuta av utsikten.
För er som undrade hur det gick för kattskrällena att flytta kan jag hälsa att det gick över förväntan. Vi följde några av alla de råd som ni läsare skickade till mig. Lite läskigt var det förstås ändå. Torsten bodde under en fåtölj i tre dagar men kom så småningom fram. En vecka med favoritmat, kattfermoner i eluttaget och radiokanalen P3 på lagom volym när vi är på jobbet (ja, det funkar faktiskt) har gjort att han numera är sig själv igen.
Hans kattkompis Molly tror redan att hon är utekatt och sitter på vakt vid ytterdörren redo att smita ut när någon kommer eller går. Allt är ett äventyr för henne. Än så länge haffar vi henne på farstun men snart är hon nog redo för vida världen.