I eftermiddag ställer sig Maria Rashidi ännu en gång inför en publik, nu i Katrineholm, och berättar om hur hennes ansikte frättes bort av saltsyra den 19 september 1997. Hon gör det fastän det smärtar när hon berättar, men hon vill absolut inte att berättandet gör henne till ett offer. Hon berättar för att förändra.
– Jag är glad att jag kan berätta, kan kritisera gamla traditioner och religioner som inte tillhör dagens mänsklighet. Jag vill utrota det tankesättet.
Det är hederskulturen och hedersvåldet hon vill ha bort.
– Det handlar om att kontrollen över kvinnor ökar, kontroll över vilka hon umgås med, vilken partner hon väljer, vilken utbildning hon väljer, hur hon klär sig.
Bakom hederskultur ligger stolthet och den präglas av ett tänkande där målet är att göra familjen stolt. Kvinnan förväntas leva upp till familjens och släktens krav och förväntningar. Om hedern vanäras ska kvinnan straffas.
– Kvinnan lär sig att hon ska uppföra sig, bli fin och ärbar, annars förtjänar hon att bli slagen och att den som slår vill väl. Gärningsmannen ses inte som gärningsman, släkten och familjen ser honom som hjälte. När mannen slår eller dödar en kvinna ser de att han gör det för familjens bästa, för hedern, och familjen är stolt. I hederskulturen tillhör kvinnan inte sig själv, hon äger inte sin kropp eller sin sexualitet.
Och Maria Rashidi påpekar att hedersförtrycket finns i Sverige. Hon visar de senaste siffrorna som talar om 240 000 ungdomar i landet som lever under hedersrelaterat förtryck och forskare uppskattar att var tredje elev med utländsk bakgrund styrs av hedersrelaterade familjenormer.
– Det är inte ett litet antal, säger Maria Rashidi och kräver att samhället ökar sin kunskap, fortsätter att utveckla lagstiftningen kring hedersvåld och får skolan att ta ännu större ansvar.
– Jag ser fem-sex-åriga tjejer som bär slöja. Det köper jag inte. Det indoktrinerar kvinnor till något. Det är farligt när religion försöker styra existensen. Vi måste förbjuda alla religiösa symboler i skolan och förskolan, säger hon och menar att det aldrig ska accepteras att elever bryter lektioner för att gå och be eller att det sker en tyst uppdelning av var flickor och pojkar får sitta.
Jag ser fem-sex-åriga tjejer som bär slöja. Det köper jag inte. Det indoktrinerar kvinnor till något.
Och att se burka och niqab i Sverige tycker hon är oacceptabelt.
– Det är ytterligare sätt att styra kvinnan och hennes kropp. Allt det här är varningssignaler som svenska politiker måste ta på allvar. Det ska inte finnas parallella system och samhällen i Sverige, vilket det tyvärr gör i dag.
Men att förändra hedersförtrycket går, säger hon, om samhället ger chansen och verktygen. Och det är för att nå just dit som hon berättar om sitt liv.
– Vi vet, vi ser och ändå tittar vi bort. Vi måste ta ställning. Annars leder det till mord, fundamentalism och våldsbejakande extremism. Om vi inte reagerar i dag kan det vara för sent.
Maria Rashidi växte upp i Iran. Där har hon sett hur snabbt ett samhälle kan förändras. Som ung, då shaen styrde Iran, levde hon fritt. Hon såg samhället få förbättrade livsvillkor, utbildningsnivån ökade och kvinnor fick rösträtt.
Men när Ayatollah Khomeini kom till makten efter den iranska revolutionen 1979 kom begränsningarna snabbt. Sharialagar infördes i landet och det innebar bland annat att kvinnor tvingades att bära slöja, och fortsatte med inskränkningar av kvinnors sociala och mänskliga rättigheter. Kvinnor ansågs underordnade män.
– Jag blev vittne till hur en kvinna som bar läppstift fick läpparna avskurna av moralpolisen.
Maria Rashidi hade just gift sig då kulturrevolutionen genomfördes. Hon själv var starkt emot religionen, men hennes man blev allt mer religiös.
– Hederskultur och islam kompletterar varandra, säger Maria Rashidi, men påpekar att hedersförtryck inte är knutet till någon religion, utan orsakas av kultur.
Äktenskapet förvandlades raskt till en tillvaro av kontroll och våld, grundat i heder och förstärkt av religion. När kriget mellan Iran och Irak bröt ut och familjens hus träffades av en bomb accepterade mannen att Maria och barnen flydde till Sverige, för att hamna i säkerhet.
Han klarade inte av att se friheten
1987 kom Maria till Sverige. Efter 1,5 år kom hennes man efter. Hon minns återseendet på flygplatsen mellan en modern Maria, som pratade svenska, studerade, var social med människor av båda könen och som älskade Sverige, och mannen, som anlände med allt mer tydliga religiösa symboler, som snabbt blev deprimerad, inåtvänd och såg Sverige som ett helvete.
– Enligt hans definition hade jag ingen respekt för honom. Här var det ombytta roller än i det patriarkala systemet i Iran.
Maria berättar om ett dubbelliv, med frihet utåt men med fortsatt våld och kontroll i familjen. Hon ansökte om skilsmässa fyra gånger, men varje gång lovade mannen att ändra sig.
– Han älskade mig, men jag gjorde saker som inte passade hans kultur.
Ingenting blev bättre. En dag gick Maria till socialtjänsten och visade blåmärkena efter en grym misshandel och fick hjälp till en egen lägenhet.
– Jag levde själv, var urfattig, men mådde jättebra av skilsmässan. Jag blomstrade och började gilla mig själv. Jag upplevde frihet för första gången och jag tyckte om det.
Men hennes man lämnade henne inte i fred. Han följde efter henne och spanade.
– Han klarade inte av att se friheten.
Och en dag körde han henne hem, tillsammans med dottern. När Maria klev ur bilen mötte hon en person som frågade vad klockan var. Hon minns att hon lyfte armbandsuret för att kolla och sen blev allt vitt.
– Det tog slut. Jag trodde att jag dog. Mitt ansikte försvann.
Maria hade fått syra kastad i ansiktet. En attack som den numera avlidne maken medgett för henne att han beställde.
Maken och dottern körde henne till sjukhuset. Han greps, men släpptes två dagar senare och flydde landet. Någon rättslig prövning blev det aldrig.
Efter attacken har Maria genomgått närmare 100 operationer och transplantationer. Ansiktet hon ser i spegeln i dag är inte detsamma som innan.
– Jag saknar mitt ansikte, och jag sörjer det. Mest sörjer jag mina ögon. Men jag har jobbat med att inte bli bitter. Jag dog där i syraattacken, men det föddes en ny människa och den människan gillar jag, för jag hittade min själ. Jag skäms inte för mig, jag är stolt.