Mitt analoga liv lunkar vidare. Rent yrkesmässigt drar det åt just - lunkande. Ett ganska trivsamt sånt. Störningsmomenten har liksom reducerats. Inga mejl pockar på omedelbar hantering. Att jaga notismaterial på nätet är naturligtvis uteslutet. Det mesta i den dagliga nyhetsfloden går mig förbi. Som till exempel att Jocke Berg ska få medalj av kungen. Som tur var hade kollegan Magnus ögonen på skaft, annars är det tveksamt om det blivit någon Kent-nyhet på dessa sidor idag.
Med avstängt nät kan jag i stället i lugn och ro ägna mig åt förfining av formuleringskonsten. Nu är det bara jag och tangentbordet som gäller. Det senare råkade jag hälla en kopp kaffe i redan på morgonkulan. Verkar ha utlöst kortslutning. Plötsligt började bokstäverna hoppa lite som de ville på skärmen. Ringde datasupporten - tack Jonas, utan dig står vi oss alla slätt - och tog en kopp kaffe till.
Vid det här laget anar jag en subtil irritation hos mina arbetskamrater. Jag håller på att bli en belastning. Kollar inte mejl. Svarar inte på mejl. Kan inte plocka hem pressbilder från nätet. Håller inte koll. Vill ha pappersutskrift om jag ska befatta mig med sånt som ramlat in elektroniskt. Jag håller på att förvandlas till en datadiva. Och jag tycker om det. "Nej, tyvärr, jag läser inte mejl", "Bild till sidan? Den får allt du ta och ordna, jag är opasslig".
På det privata planet ser det mörkare ut. I värsta fall slutar mitt analoga experiment med betalningsanmärkning. Privatgiroblanketterna rök i julstädningen. Att beställa nya tar minst två veckor. Och att betala räkningarna direkt till banken, ja, det kostar 50 kronor. Per räkning! Tror jag har 10-15 stycken på lut. Bara att välja mellan pest och kolera. 50 kronor i förseningsavgift eller 50 spänn för att betala i kassan.
På plussidan: Uppkollningstvånget är helt desarmerat. Exempel: I vanliga fall kan jag knappt se ett TV-program utan att kolla med Wikipedia vilka andra sammanhang en viss skådis varit med i. Livet utan Google känns behagligt befriat från onödigt vetande.