Gunnar såg dagens ljus i Brunflo, men blev inte kvar där särskilt länge – han har utbildat sig i bland annat Växjö, Halmstad och Älmhult och bott på åtskilliga adresser genom åren.
– Ska du skriva om varje ställe jag bott på räcker inte tidningen till, säger Gunnar och flinar.
– Jag har bott i alla län i Sverige utom de tre högst upp, förtydligar han.
Ett av ungdomsminnena som etsat sig fast hos vår jubilar är hans tid som langare.
– Jag var väl runt tolv år och bodde i Östersund när jag åkte runt i stan och letade efter rödsprit och pottaska. Det var en granne till oss som hette Justus som drack rödspriten efter att han renat den med pottaska. Det gick väl bra en tid innan expediterna undrade vad jag höll på med, säger Gunnar och skrattar.
– Fast det där är väl preskriberat i dag, tillägger han.
Sin blivande fru Marianne träffade Gunnar i Diö när han pluggade i Älmhult på 60-talet.
– Vi träffades 14 november 1964 och gifte oss i Örebro 16 november 1968, säger Gunnar som vore det i går.
Anno 1970 gick flyttlasset till Eskilstuna tack vare att Gunnar fick jobb på FFV och efter några år där gick han vidare till Mälarsjukhuset.
– Där jobbade jag först på hörcentralen och senare med medicinsk teknik, säger Gunnar som tyckte jobbet var intressant.
Ett år innan pensionen fick Gunnar en stroke och sedan dess har han haft problem att gå ordentligt.
– I dag använder jag käpp här hemma och rullator ute. Jag har bara en njure, hör och ser rätt dåligt också, säger Gunnar och ler snett åt eländet.
Den fysiska statusen gör att Gunnar tillbringar en vecka per månad på Trossen.
– Vi har gjort så för att Marianne ska få avlastning och det fungerar bra för oss båda, säger Gunnar.
När jag ber Gunnar beskriva sig själv svarar han: "Numera är jag väl en arg gammal gubbe".
– Nej då, du är en fin livskamrat. Jag har alltid litat fullständigt på Gunnar och vi har kunnat prata om allt, säger Marianne.
– När han har varit på Trossen en vecka brukar vi ha lite fest med god mat och så, fortsätter hon.
Att fylla 75 år känns inte särskilt märkvärdigt för Gunnar och dagen firas med en liten fest med de allra närmaste.
– Jag tar en dag i taget numera och hoppas att hälsan ska hålla sig någorlunda bra.