Det är en alltid lika pratglad, pigg och välklädd dam med sitt karaktäristiskt ljusröda hår som tar emot när vi hälsar på hemma på Lohegatan. Hos en kvinna som inte sparat på sitt engagemang under åren som passerat.
— Vill ni ha kaffe? Jag trycker bara på knappen i så fall . . .
Vi avböjer artigt men trycker på en annan knapp, den som gör att Inger Klingensjö ivrigt och "bubblande" börjar prata på.
Vi förknippar henne kanske främst på senare tid med engagemanget i Röda Korset och Världens barn och alla insamlingar som organisationerna hållit i.
Men hennes liv innehåller mycket mer.
— Jag brukar säga ibland att det jag hunnit med skulle kunna fylla 90 år i stället för 80 som jag fyller nu. En del vänner frågar mig också; "Vad ska du bli när du blir stor"?
Var kommer energin ifrån?
— Jag är nog bara sådan, måste hålla igång. Men kanske också lite rebellisk, för min mor sa vid flera tillfällen under uppväxten att jag inte skulle "förhäva" mig. Jag tänkte då; "varför inte?"
Du har stor familj och har ändå hunnit med att ha så många järn i elden?
— Det har fungerat för att min man Gunnar alltid låtit mig göra det. Han har skött "marktjänsten" och hejat på mig. Jag vet egentligen inte riktigt varför.
Paret träffades redan när Inger var 15 och Gunnar 17. Fyra år senare var Inger gravid. Gunnar fick "lägga in till kungs" att få gifta sig (1952) med den då 19-åriga Inger.
Ytterligare tre barn har det blivit efter det första och den 60-åriga bröllopsdagen firades förra året.
— Med det inte sagt att vi haft "världens flyt" i äktenskapet hela tiden. Men vi har rett ut problemen.
Beskriv dig själv:
— Spontan, modig och kunskapstörstande.
Kunskapstörsten väcktes i grundskolan på Fristadsskolan av Margareta Ponteus.
— Hon var en underbar lärare, hon "såg" mig och väckte verkligen min läslust. Hos henne fixade jag mina betyg. Det är jag verkligen tacksam för.
Senare när de fyra barnen var lite äldre och det blev 1970-tal satte sig Inger på skolbänken i gen, åkte till Västerås för att gå den treåriga utbildningen till förskollärare.
Hon jobbade också som det ett tag i Hällberga där familjen bodde då. Men hon ville vidare och pluggade pedagogik och psykologi och arbetade sen under 19 år som vårdlärare och med handledningsarbete på Vårdgymnasiet, nuvarande Odlarskolan.
— Det var ett underbart jobb. Jag lärde mig mycket av mina elever, lärde mig till exempel att det inte finns några "hopplösa" fall även om det finns elever som inte ska vara just på det stället just då . . .
Det växande släktet, barnen och ungdomarna, framtidens vuxna, ja Världens alla barn, ligger Inger extra varmt om hjärtat.
Vilken har din pedagogiska modell varit?
— Den enkla. Att vara snäll i den bemärkelsen att bry sig, respektera men också ifrågasätta. Bemötandet är det viktigaste. Regler är också viktigt. Det är vi vuxna som ska hjälpa barnen igenom svårigheter och ställa rimliga krav.
På 1980-talet började sen Inger intressera sig mer och mer för politiken. Hon ställde sig frågan; Hur har folk det egentligen?
Hon läste statskunskap så det stod härliga till, skaffade sig en fil. kand även i det ämnet.
— Det var roligt men tufft att "stångas" med de garvade killarnas resonemang under utbildningen, fortsätter hon.
Inger gick så med i S-föreningen i Hällberga, senare i Nyfors-Fristaden i pensionsåldern där hon också blev kommundelsnämndsordförande. Ett uppdrag hon verkligen gillade. Hon tycker hon hade nytta av sina pedagogiska kunskaper även i politiken, men hon gillade aldrig "käbblandet" kring bagateller.
— Sen valdes jag in i vuxennämnden 1998. Där trivdes jag däremot inte. Men är stolt över att jag var med och startade Marielunds äldreboende.
Du verkar så glad?
— Ja, men jag kan vara riktigt sur och arg också. Jag är elak uppåt och snäll nedåt, brukar jag säga.
Intressen?
— Jag gillar att diskutera, gillar att spela kort och helst vinna. Poker och Gurka är det som gäller nu när vi träffar våra vänner. Läser en hel del också och så har familjen ett hus på Väddö i Roslagen sedan 20 år tillbaka dit vi gärna åker för att koppla av. Förresten, jag gillar att dansa också, tango är fint . . .
Din roll i köket?
— Baka är jag jättedåligt på. Laga mat kan jag, men bara sådan mat jag själv tycker om. Gunnar gör det mesta även här.
Hur känns det att fylla 80 år?
— Inget speciellt. Jag är samma människa som jag alltid varit. En del kanske tänker; "ska hon inte sluta snart". Men jag tänker att man ska leva och vara aktiv så länge men kan och vill.
Har du något livsmotto?
– Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret och Bättre att lyss till en sträng som brast ön att aldrig spänna sin båge.