"Min hund är så snäll". Hur många gånger har man inte hört en hundägare säga de orden?
Men det hjälper inte.
Hundrädslan finns kvar och en högvinst på lotto känns mer sannolik än att jag ska övervinna den.
Det hjälper inte att jag varit hundägare eller rättare sagt levt i familj som haft hund i olika omgångar.
Det som hände på Norrvägen i Mariefred när jag var 2 år har sitt sina spår hos mig för resten av livet.
Det var då jag blev angripen av en hund, föll baklänges och slog huvudet i gatan.
Jag har inga minnen alls av händelsen, men den har skapat djupa sår hos mig som stavas hundrädsla.
Jag försöker intala mig själv att den där hunden som jag möter på gatan inte är farlig. Lik förbannat gör jag allt för att undvika den och tar gärna några raska steg över till den andra trottoarkanten om den möjligheten finns.
Jag glömmer aldrig när jag var 7 år och skulle gå till min klasskompis som bodde snett emot oss, tvärs över en vältrafikerad gata i Järvsö. Jag vågade inte gå till honom och det berodde inte på alla bilar. Han bodde granne med en familj som hade hund inlåst i hundbur och tänk om den skulle rymma … Men hur stor var sannolikheten? Till slut tog jag äntligen mod till mig – då hände givetvis det "omöjliga". Den stora hunden lyckades ta sig ut ur hundburen, sprang i hög fart över gatan och hoppade på mig.
Jag förstår än i dag inte hur det kunde ske och den händelsen kan mycket väl ha bidragit till den överdrivna respekten som jag fortfarande har för hundar.
Jag minns så väl när jag träffade min ex-frus schäfer Pippi de första gångerna. Jag höll ryggsäcken framför magen och hade handskar på mig när jag gick in genom ytterdörren ifall den skulle angripa mig. Vi fann varandra ganska snabbt och sedan var det inga problem med vare sig Pippi eller Zera (labrador/schäfer) som vi skaffade samtidigt som sonen föddes.
Fast trots det känns det som jag är kvar på ruta ett när jag möter främmande hundar och där lär jag förbli resten av min levnadstid.