Det bara small. Jag förstod inte varför. Celine Dions stämma hade tystnat och ersatts av ett högljutt pip i öronen. Jag tittade upp och genom de spruckna vindrutorna såg jag rakt in i två uppspärrade ögon.
Jag minns att min kompis skrek åt mig att ta mig ur bilen som börjat ryka. Det var först då jag förstod att vi krockat med husbilen som stod stilla framför oss. Min andra kompis kröp ut ur baksätet. Hon vet inte varför men sa senare att hon sett någon göra så på film.
Det första jag gjorde var att gå mot föraren till husbilen. Jag var ju tvungen att be om ursäkt. När jag vände mig om och såg vår demolerade röda Volvo började hela kroppen skaka. En mening rullade på repeat i mitt huvud medan jag fick en filt över axlarna och leddes till dikeskanten av två förbipasserande cyklister. Det var Mofasas förmanande röst från Lejonkungen: "Och vad värre är, du utsatte Nala för fara." Om och om igen. Jag hann till och med tänka att det var konstigt.
Jag kunde ha dödat två av mina bästa kompisar när jag kom över på fel sida av den tyska landsvägen och frontalkrockade med den där husbilen för tre år sedan. Jag minns ångesten som sköljde över mig när jag insåg att jag dessutom kunde ha dödat en helt okänd människa.
Allt minns jag i färgglada, glasklara bilder – ändå i ett enda kaos och i små fragment. Jag grät. Jag såg blod rinna från ett litet sår på mitt knä. Jag kände paniken när sjukvårdarna satte på mina kompisar varsin nackkrage – hade jag skadat dem så illa?
Vi fick alla åka till sjukhus med vad som i tidningsartiklar skulle beskrivas som lindriga skador. Men långt efteråt började jag gråta om jag hörde ett skarpt ljud eller om någon tutade på mig. Jag tänker fortfarande på olyckan varje gång jag åker eller kör bil. Mina händer skakar, min hals blir tjock och mina ögon tåras när jag nu skriver om det. Skulden knackar på hjärnloben och vill in.
Jag tänker på tragedin utanför Malmköping i måndags där tre män avled efter att ha krockat med en lastbil. Jag vet inte exakt vad som hände eller varför – det får tiden och utredningar visa. Men jag tänker på de avlidna, deras familjer, vänner, kolleger, bekanta. Jag tänker på de som överlevde. Jag vet inte om jag hade överlevt ångesten, skulden och sorgen om det gått lika illa för oss. Jag hoppas bara att alla drabbade får den hjälp, vård och kärlek de behöver. Att de får prata, älta och gråta.
Att de någon gång så småningom kanske kan gå vidare.