Då skulle gymmen vara lika tätbefolkade i april som i januari, användandet av cigaretter ett minne blott och vi skulle alla ha fantastisk karaktär och leva hälsosamt i kropp och knopp.
Så blir det sällan. Det finns ju något otroligt livsbejakande, positivt och optimistiskt i att kasta sig ut och dyrt och heligt lova bot och bättring. Just nu, precis just nu ska jag ta tag i allt det där som gnager och bli den där fulländade versionen av mig själv. Tänker vi. Åtminstone i några sekunder, dagar, möjligen veckor.
Men livsstilsfärändringar är inte någon quick fix utan tar tid, engagemang och envishet i anspråk. Trist men sant. Speciellt om man som jag tillhör den otåliga skaran.
När alla de goda intentionerna gått åt pipan riskerar fallet att bli desto tyngre. Hur vore det om vi i stället sänkte förväntningarna till en rimlig nivå och gav oss sjutton på att vara nöjda med bara en liten förbättring? Det kommer att vara min melodi inför 2018. Så här kommer förhoppningen (nä, ordet löfte hoppar vi över) inför det nya året och den kan vara nog så svår: Att vara lite snällare mot mig själv. Ge sjutton i att deppa ihop eller bli stressad för att inte alla goda föresatser infrias på sekunden. Lyssna lite mera inåt och skita lite mer i vad som förväntas.
Men ok då förresten - vi klämmer till med ett litet löfte ändå. I detta mobilberoende tidevarv och i självrannsakandets namn så skulle faktiskt jag och många med mig kunna skriva under på följande: 2018 får nallen inte följa med in på toan utan snällt vänta utanför. Det kan faktiskt vara så att vi (till och med jag) överlever utan den i några minuter.