Min sambo och jag har i snart ett år varit stolta vårdnadshavare till Walter. Walter är speciell och han har precis lärt sig att prata. Men det är inte ord som kommer ut. Det har Walter inte lärt sig. Istället är det jag som borde lära mig saker. Jag måste lära mig att ta ansvar.
Jag är väldigt ärlig när jag nu säger att jag har brister i min plikt att vara vårdnadshavare till Walter. Trots att jag ser mig själv som feminist så blir det alltid gång på gång att min sambo får ta mer ansvar över Walter. Det är hon som ser till att han får mat. Det är hon som ser till att han är ren. Det är hon som ser till att han får komma ut.
Vi har pratat om det tusen gånger. Jag måste ta mer ansvar.
Natten till söndagen skedde det en incident med vår älskade Walter. Han blev magsjuk. Vi vaknade samtidigt min sambo och jag av det omisskännliga ljudet av en galopperande magsjuka.
När magsjukan väl har briserat och det värsta är över så den magsjukes behov av ömhet stor. Jag tyckte så fruktansvärt synd om Walter och jag ville vara den vårdnadshavaren som ger allt till sin älskade. Han fick den ömheten han behövde och jag tvättade honom och klappade honom. Walter log mot mig, med sina stora mörka ögon så berättade han för mig att han älskar mig. Han kröp upp i mitt knä och somnade. Kärleken jag kände för honom då var obeskrivlig.
En stund senare gick jag till sovrummet där min sambo låg och sov. Jag väckte henne och sa att jag visst kunde ta ansvar. Hon blev sur över att jag väckt henne och bad mig mer eller mindre fara åt helvete. Jag förstod ingenting. Jag hade just visat prov på att ta ansvar. Hade hon inte sett det?
Utbrottet hon fick gav mig en tankeställare. Ansvar är så mycket mer än att bara göra punktinsatser. Och ansvaret för Walter är vårt gemensamma ansvar.
Där och då lovade jag mig själv. Jag ska ta mer ansvar. Över mig själv och det vi har tillsammans. Vår hund Walter.