Norrlands inland väcker många nya tankar. Bara en sån sak som insikten om att paltkoma inte är ett påhitt. Paltkoma finns på riktigt. Efter en stadig lunch hos Hans på Hörnet i Arvidsjaur där paltbuffé ständigt står på menyn - både palt och blodpalt - tvingas vi stanna på en parkeringsficka och sova middag. Allt annat hade varit vårdslöshet i trafik. Författaren Mikael Niemi har formulerat det mycket klokt i sitt recept på palt. Innan ens potatisen börjar rivas bör följande försiktighetsåtgärder vidtagas:
"Arbeta i skogen. Åk Vasaloppet. Rensa potatislandet. Hässja hö. Töm kroppen på envishet och fett."
Det säger sig självt att en ordinär kontorskropp gör bäst i att vara måttlig med paltintaget.
#metooa mig hit och #metooa mig dit - ibland känns det som debatten spårat ur. Inte #metoo som sådant, förstås. Det en revolution som heter duga att kvinnor äntligen talar klartext om sin vardag. Och att männen kanske äntligen börjar förstå åtminstone ett uns av alla de försiktighetsåtgärder som kvinnor tvingas ha inbyggda i bakhuvudet för att undvika jobbiga situationer eller ens överleva.
Däremot är det lätt att lacka på alla varumärkesbyggare som vrider och vänder på frågan mest för att profilera sig själva. Som nu senast den DN-krönikör som påstod sig ha tröttnat på hela kvinnokampandet och i stället utnämnde sig själv till "frivillig huskvinna". Travesterande på de svarta slavar som slapp bomullsfälten och tvingades jobba gratis inomhus i stället. Bortsett från det motbjudande i att ironisera med husslavar som utgångspunkt - så är det ju ingen som på allvar tror att en medelklasstjej med fast jobb på landets mest prestigefyllda kulturredaktion har seriösa planer på att bli hemmaslav åt någon man som förklarar världen för henne. Däremot är både hon och tidningen pigga på att kasta brandfacklor. I hopp att blåsa i gång någon sorts tillkämpad pseudodebatt. Rätta mig om jag har fel, men visst finns det viktigare saker att avhandla?
Som till exempel vad som är värst: Björnar eller män?
Det är måndagen den 20 augusti och på lunchhaket Storgatan 38 i Gäddede pratar alla om morgondagens stora begivenhet. Björnjakten börjar. Hon som serverar våran pizza säger att det knappt går att se träna för bara björn i skogarna runt Gäddede och att hon drar sig för att leta efter hjorton utan en laddad bössa som sällskap.
Några timmar senare slingrar vi oss fram på en enslig grusväg mitt i Jämtlandsbuschen. Det är minst en halv mil sedan vi såg till några hus. Plötslig dyker en ensam kvinna upp runt hörnet, promenerandes med en hund, straxt under storlek medium. Och det är nu de blir intressant.
För när jag utbrister "att hon vågar gå här helt ensam" svarar min man något i stil med " ja, det verkar riskabelt". Men eftersom män alldeles uppenbarligen är från Mars och medan vi kvinnor härrör från planeten Venus - så visar det sig efter en stund att vi inte alls tänker likadant.
I hans huvud dyker nämligen rytande björnar upp. Bjässar som ställer sig på bakbenen, viftar med labbarna och liksom i visan "slukar mest allt vad där är".
Mitt eget spontana skräckscenario ensam på en ödslig väg ser helt annorlunda ut. Den första bild jag får på näthinnan är lilla Engla ensam på sin cykel längs med en väg i Dalarna. Sedan kommer en lång rad med andra flickor och kvinnor. Det är snart 30 år sedan, men 10-åriga Heléne i Hörby glömmer vi aldrig. Och inte Kim Wall.