Över en halv arbetsvecka. Drygt 2,5 heltidsdagar. 21 timmar. Det var tiden som jag och mina kolleger pendlar mellan Stockholm och Eskilstuna la häromveckan på att åka tåg till och från jobbet. För det betalar vi 3 450 kronor i månaden (då är pendelkortet inom Stockholm inräknat).
Läs det igen. 3 450 kronor i månaden. 21 timmars pendling på en vecka.
En onsdag i mitten av maj tog det fem timmar (inklusive en timmes väntan utomhus) och en ersättningsbuss för att komma hem från jobbet. Fredagen därpå kom vi till jobbet en och en halv timme sent. Något hade gått sönder någon kilometer söder om Stockholm C. Tågen till Eskilstuna var inställda. Vad som var fel vet jag inte ens. Jag har slutat bry mig. Ingen vet skillnaden mellan ett tågfel, spårfel, växelfel eller signalfel. Det hade lika gärna kunnat vara Skalmans fel. Eller dinosauriernas.
Men förutom att en inte kan lita på att komma fram i tid, eller hinna med det en har planerat efter jobbet, är det inte rimligt att det tar en timme och tjugo minuter att pendla från Stockholm till Eskilstuna. Ett direkttåg hade tagit halva tiden. Ett höghastighetståg en fjärdedel? Men det är ännu fantasier. Alla Eskilstunabor vet att direkttågen återkommer tidigast hösten 2018. Om de då även kommer gå från Stockholm till Eskilstuna vet jag inte ens. Och höghastighetstågen är 20-30 år bort. Alltså, som Viktor Barth-Kron påpekar i DN 12/5, 70-80 år efter att Frankrike invigde sina höghastighetståg. Varför Sverige ännu inte kunnat knäcka den nöten är en gåta.
Jag vet att det inte bara är SJ:s fel, eller Trafikverkets, eller politikernas – eller Skalmans. Jag vet inte vems fel det är och jag har ingen lösning. Men det är inte heller mitt jobb att lösa Sveriges pendlingsproblem, det är någon annans. Men mitt jobb och mitt privatliv är beroende av att den där någon gör sitt jobb och fixar det. Inte bara mellan Eskilstuna och Stockholm utan i hela Sverige.
Vem någon är struntar jag i. Det kan lika gärna vara Skalman, så länge det blir gjort.