Eva Brunne, 65 år den 7 mars, är en av Svenska kyrkans 14 biskopar. I snart tio år har hon varit biskop för Stockholms stift. Från sitt vitmålade kontor med färggrann konst på väggarna har hon utsikt över Sankta Clara kyrka i centrala Stockholm.
– Jag drivs av att lära mig nytt, det ger mig energi. Jag lär genom möten med andra människor och genom läsning. En dag utan att jag lär mig något nytt är en tråkig dag. Förutom möten med alla människor är det roligaste i mitt jobb att rekrytera dem som fått kallelse till diakoner och präster. Det är viktigt att människor som vill lägga tid på Svenska kyrkan i mångkulturella och mångreligiösa Stockholm har olika bakgrund. Det är det som gör kyrkan relevant, säger hon.
Den svåraste uppgiften är konflikthantering i församlingar som ber henne om hjälp.
– Det tar mycket av min energi och är det enda som kan få mig att ligga sömnlös ibland.
För att göra ett bra jobb måste hon vara “lyssnande, uppmuntrande och predikande”, framhåller hon. Hennes valspråk är hämtat ur Jakobsbrevet, andra kapitlet, första versen: “Gör inte skillnad på människor.”
– Jag har en maktposition och med makten följer att jag bor i en rymlig tjänstebostad och ofta blir lyssnad på utan att bli emotsagd. Därför måste jag bli påmind om mitt valspråk varje dag.
Eva Brunne är socialdemokrat och hade haft tre kyrkopolitiska uppdrag innan hon tillträdde som biskop. Hon protesterade när Huddinge kommun 1998 drog in den höjda skolpeng som betalats till områden där barnen behövde extra språkstöd. Och 2010 riktade hon en indirekt kritik mot Sverigedemokraterna i sin predikan vid Riksmötets öppnande. Det har lett till att hon har kritiserats för att vara alltför politisk.
Är du det?
– Nej, det är jag inte och jag är definitivt inte partipolitisk som biskop. Men om man menar att det är politiskt att säga att rasism är av ondo eller att kräva mer skolpeng för behövande barn, då är jag, och kommer att fortsätta vara, politisk. Jag går i gång på människovärden! Om jag som kristen och biskop inte brytt mig om orättvisor i samhället hade jag säkert också fått kritik. Kritik hör till min position.
Hon är också kontroversiell för att hon är Sveriges första öppet homosexuella biskop. Hon gick offentligt ut med sin läggning redan som 19–20-åring. Det var inte så svårt eftersom hon inte var en känd person, menar hon. Till skillnad från i dag undslapp hon kritik i sociala medier – något hon i och för sig inte tar så hårt på.
– Nej, jag har goda människor omkring mig och jag har en maktposition. Men de som inte har det kan ha det rätt svårt.
Hon är uppvuxen i Malmö och var lillasyster – på pappret.
– Egentligen var jag en storasyster till min bror, jag var en kaxig syster som blev en storasyster genom mitt sätt att vara: jag höll ordning på honom.
Pappa var handelsresande inom textilbranschen och mamma var chefssekreterare. Föräldrarna var “kyrkliga som folk är mest” – de gick i kyrkan under högtider. Det var mormors handfasta sociala engagemang som väckte nyfikenhet på kyrkan. Varje söndag under somrarna tog hon med sig barnbarnen till kyrkan, varefter de cyklade ut i skogen med färdigbredda mackor till dåtidens uteliggare, luffarna.
Det ledde till konfirmation, kyrkans ungdomsgrupp, och ansvarsfulla uppdrag i församlingen. Så småningom började hon läsa teologi, men inte för att bli präst. I en tid då den kristna tron och politiskt engagemang hörde ihop och kyrkan stagnerade, stod 20-åringen inför ett avgörande val: att lämna kyrkan eller förändra den.
– Jag ville förändra kyrkan. Det är så det ska vara, kyrkan har reformerats ändå sedan Martin Luther för 500 år sedan.
Fyra år senare blev hon präst, ett hisnande ansvar för en 24-åring.
– Samtidigt tror man som 24-åring att man kan allting bäst, därför gick det nog bra för mig.
Tror du fortfarande att du kan allting bäst?
– Nej, nu tar jag gärna mycket råd från andra.
Apropå personlighet kan man undra hur hon uppfattas privat.
– Jag tror att jag uppfattas som en kul typ.
Varvar ned gör hon genom att läsa och promenera. I 50-årspresent fick hon en snickerikurs och har länge haft som hobby att snickra små möbler. Men på senare år har tiden inte räckt till.
– Jag ska ta upp det igen. Det är viktigt för mig att göra något som ger konkret resultat.
Snart får hon gott om tid. Samtidigt som en ny biskop vigs den 22 september går hon i pension – efter 41 år i Svenska kyrkan.
– Det känns enbart positivt, det ska bli skönt att styra över min tid. Det längtar jag efter. De första två månaderna ska jag bara läsa böcker och sova ut. Sedan ska jag fundera på vad jag ska göra. Jag har inga stora framtidsplaner, säger Eva Brunne.