Häromdagen vaknade jag påklädd och lite omtöcknad i sängen med en halväten banan i handen. Jag hade inte varit på krogen. Däremot hade jag tränat för första gången på drygt 20 år.
Min fru, som bland annat tränar på Aktivera Spa, har varit på mig flera gånger om att jag också borde komma i gång och träna. Men det där med inomhusgympa i grupp har inte varit min grej riktigt. Jag har helt enkelt inte känt mig bekväm i den miljön. Dessutom tycker jag att jag fått tillräcklig motion i skogen och på cykeln till och från jobbet.
Med åren kan man få lite självinsikt om man har tur. För egen del började jag inse att om jag ska kunna vandra i skog och mark med packning även när jag blir äldre, behöver jag underhålla kroppen bättre. Och hur svårt kan det vara?
Sagt och gjort jag hängde med min fru på ett pass.
Miljön och attityden var prestigelös och skön, en bra start kändes det som. Redan under uppvärmningen märkte jag att konditionen kunde ha varit bättre. Men sedan hängde jag med ganska bra (tyckte i alla fall jag). Jag gjorde mitt bästa för att följa med ledarna i alla rörelser och i tempot. Svetten rann och pulsen var hög. Nu hade passet pågått 15 minuter och kroppen började redan be om vila.
Av resterande träning har jag bara kvar några diffusa minnesbilder. När vi sedan samlades efter träningen för att ta en gemensam glädjebild var jag helt grå i ansiktet och nära att kräkas.
Nu är resten av bananen uppäten och träningsvärken blev inte så förlamande som jag trodde att den skulle bli. Kanske skogspromenaderna och cykling till och från jobbet gjort lite nytta i alla fall. Nu har jag dessutom tränat en gång till och det kommer bli fler tillfällen.