Jan Klasson och hans vän hade några dagar tidigare bestämt att de skulle hitta en dag att åka skridskor på tillsammans. Det skulle bli säsongens skridskopremiär.
– Det var blank is, solen sken, minus ett par grader och ingen vind. Allt som en skridskoåkare önskar sig, berättar Jan Klasson.
Jan testade själv tjockleken på isen innan de begav sig ut genom att hugga ett flertal gånger med sin ispik. Vännerna var båda två väldigt vana skridskoåkare. När de hade varit ute och åkt på isen på Stora Kedjen utanför Fagersta i över en timme var det dags att vända hemåt.
När de närmade sig land sprack isen utan förvarning och de båda männen föll ner i det iskalla vattnet.
– När kylan tar till och man märker att man varken orkar eller kan göra något, då är det inget att göra helt enkelt, säger Jan.
När Eskilstuna långfärdsskridskoåkare kom åkandes tror Jan att det rörde sig om någon minut innan hans liv inte skulle gå att rädda.
– När jag då får se det här skridskogänget, då plötsligt blev det en annan tanke.
Jans minnen av händelsen slutar när han blir uppdragen på isen igen av Eskilstuna långfärdsskridskoåkare. Då uppskattar han ha varit i vattnet i 15 minuter och har en kroppstemperatur på 27 grader. Han fick hjälp att värma sig med filtar och blåbärssoppa.
– Där stannar mitt minne och det öppnas inte upp förrän jag ligger i sjukhussängen.
Tacksamheten Jan känner för de som räddade honom den dagen går inte att beskriva. Både för de som hjälpte till vid olycksplatsen, räddningstjänsten i Virsbo och de som var på plats när han väl kom fram till sjukhuset i helikopter.
– Med hjälp av den professionalism som Eskilstunas skridskoåkare hade, och vad de har gjort med hela sin kunskap, kan jag tacka att mitt liv är som det är. Utan deras hjälp hade det inte gått. Jag tror inte att det hade gått med någon annans hjälp heller om den inte hade varit likvärdig, och det tror jag inte att det finns så gott om.
Han menar även på att de räddade livet på hans vän, som avled senare på sjukhuset.
– Man kan gott säga att de även räddade livet på min kamrat, även om det inte höll i det långa loppet. Jag fick beskedet om att han hade gått bort på sjukhuset.
Jan blev hämtad från sjukhuset av sin fru och sin dotter på torsdag eftermiddag och fick åka hem till Ängelsberg. I dag är han hemma och mår bra. Jan har varit frisk i stort sett hela sitt liv och har alltid rört mycket på sig.
– Fysiskt har jag inga problem. Jag har lite sockerdricka i fingrarna, särskilt på vänster hand. Psykiskt kommer mycket att vara kvar väldigt länge. Vissa saker går aldrig ur, framförallt att mista en god vän. Ligger man och väntar på döden och inser att man har någon minut kvar, är det klart att det sätter sina spår.
Men Jan Klasson tror inte att han tagit sina sista skär på isen.
– Jag kommer att gå med i Eskilstunas skridskoklubb och det kan mycket väl hända att jag hänger på om de är i närheten, säger Jan Klasson.