En olycka inträffar i centrala Eskilstuna mitt under lunchtid. Jag tar på mig mitt midjebälte med diverse fotoattiraljer och slänger upp kameran på axeln och halvspringer iväg mot olycksplatsen. Två minuter senare närmar jag mig olyckan där ett tjugotal personer står och tittar på räddningstjänsten och ambulanspersonalen som tar hand om de skadade personerna.
Jag går försiktigt förbi på sidan och försöker hålla så låg profil som möjligt, vill inte skylta med att jag tar bilder på de skadade, för deras skull. Vill absolut inte vara i vägen för blåljuspersonalen. Plötsligt slänger en kvinna i medelåldern ur sig:
‒Kolla, nu är det såna där jävla paparazzi här.
Det ekade klockrent i mitt huvud, hon och hennes väninna står ju bara två-tre meter ifrån mig. Paparazzi?! Vet kvinnan ens vad ordet betyder?
Jag vet vad paparazzi är för sorts fotograf, och jag kan helt ärligt säga att jag aldrig i hela mitt liv ägnat mig åt det. Jag arbetar som nyhetsfotograf på en lokal dagstidning.
När jag tagit mina bilder på olyckan och skickat bilder till tidningen vänder jag tillbaka mot redaktionen.
Jag ger kvinnorna en blick när jag passerar dem.
Undrar varför de stod där och gottade sig? Stod och kastade galla över mig som bara gör mitt jobb. De var förmodligen där på sin lunchtid. Stod där och stirrade och var nyfikna på vad som hänt. Något att skvallra om för sina väninnor kanske...
I mina ögon kan jag bara säga att de som samlas vid olyckor av nyfikenhet och bara står där och stirrar är värre än mig. För jag gör ju mitt jobb. En del saker måste jag fotografera av allmänintresse, exempelvis olyckan. Vissa underbara händelser, som ett bröllop, får jag förmedla genom mina bilder, bilder som ofta säger mer än tusen ord.
Så när ni ser mig komma med min kamera så ska ni veta att jag kommer för att sprida nyheter, informera er alla om vad som händer i Eskilstuna med omnejd. Jag är INTE en paparazzi!