En del användare verkar även leva för att dela smarta citat i sitt flöde - helst från Steve Jobs.
Vissa är till och med ”professionella nätverkare”.
Andra är superkändisar på Linkedin och jobbar på sitt sina personliga varumärke in absurdum. Dessutom verkar det populärt att delta i ”frukostmöten” där de hänger och äter ostfrallor med andra sköna nätverkare.
Jag är rätt långt ifrån en ”proffsnätverkare”. Jag jobbar på, jag läser branschtidningar och pratar med branschkollegor utanför huset ibland för att få nya uppslag. Men inte mer än så.
För mig är Linkedin rätt sömnigt. Det är en bubbla.
Ibland dyker det dock upp en notis om att någon besökt min profil, för att få bort markeringen kan det lätt bli ett besök på den besökarens profil. Den användaren får i sin tur en notis om att jag besökt profilen. Då går samma användare in på min profil igen och sen rullar cirkusen igång.
Jag analyserar min egen profil och märker att även jag fått en släng av Linkedin-sjukan. I sammanfattningen som beskriver mig står det ”Rubrikmakare och digital maximerare”. Jag tittar en gång till på orden, inser att jag gått över gränsen. Jag har försökt framstå som den härliga nätverkare jag inte är. Dessutom har jag en svartvit bild som profilbild. Den är avslappnad, men ändå professionell. Hur ville jag framstå när jag gjorde mitt bildval? Spontan och skön kille, men ändå i jobbmiljö och konstnärligt svartvit? Kanske...
Min profil har även statusen ”superstjärna”. Smickrande kan tyckas. Men jag är inte fotbollsproffs, jag är inte rockstjärna. Jag är superstjärna - på Linkedin. Vilket hån.
Tidigare den här veckan träffade jag branschkollegor under ett event i Stockholm. Det var givetvis givande att utbyta tankar i en tid med stora digitala utmaningar i tidningsvärlden. Det var ett slags nätverkande.
Så tänk om jag också, precis som de lyckliga nätverkarna, skulle börja träffa främmande människor från främmande branscher lite oftare. Tänk om jag hade den tiden, det kanske skulle utveckla mig enormt. Dessutom kunde jag då börja göra underbara statusuppdateringar.
Utbyten av tankar är en förutsättning för utveckling. Kanske den enda vägen till framåt. Kanske är det läge att testa livet som äkta nätverkare under en månad. Nästa gång ni sköna nätverkare ska äta ostfralla ihop, dra ett mejl eller lägg till mig på Linkedin, så får vi se om jag dyker upp.
Förmodligen har jag inte tid.
Men det viktiga är väl ändå hur man framstår på Linkedin. Eller hur?