John Cannerstad sjunker ner i soffan framför mig. Han ger ett samlat intryck. Är engagerad, påläst, men också orolig.
Snart, 26–27 maj, äger HBTQ-festivalen Springpride rum i Eskilstuna för 11:e året i rad.
En högtid för många. Så även för John. Men han menar att det på många sätt var bättre förr.
– Det var bra i början. För ungefär tio år sedan var det riktigt bra. Men sedan tappade jag lusten lite. Fokus har flyttats från att fira människan, till att bli en cirkus. Tidigare är känslan att det var massa föreläsningar, att informationen kom fram. Hur har människors situation med en annan läggning än den "normala” sett ut historiskt sett? Hur ser det ut i Ryssland? I Tunisien? Människor avrättas och blir sexuellt misshandlade på grund av "avvikande” sexualitet.
Han fortsätter:
– Om vi inte informerar på riktigt, då fortsätter hatet. Visst det är kul att lyssna på musik, att dansa och vifta med flaggan – men varför gör vi det? Fokuset försvinner, tycker jag.
Vi kommer in på olika benämningar, eller stämplar som John kallar det.
– Jag gillar inte riktigt alla stämplar. Man ska vara asexuell, transsexuell, bisexuell, homosexuell, heterosexuell. Alla ska benämnas. Men man är bara en människa som blir förälskad i en annan människa. Så enkelt är det. Det behöver inte vara svårare än så.
I skolmiljön finns det mycket att göra.
– Ungar kan vara hemska mot varandra. Det har jag egen erfarenhet av. Att man blir mobbad för hur man är. När jag gick i tvåan eller trean fanns det en kille som var väldigt feminin och han blev retad varje dag. Han var väldigt öppen. Då var jag tvungen att stänga in mig själv, eftersom jag såg hur han blev retad. Jag ville inte bli mobbad, men blev mobbad ändå för att jag var lite annorlunda. Unik. Jag bytte aldrig om med andra killar och då fattade de att det var något som inte stämde.
John vill att det ska föreläsas mer i skolorna.
– En bra grej vore att någon som blivit mobbad och som har en annan läggning än den ”normala”, har ett föredrag. Att man berättar en historia. Jonas Gardell är väldigt bra på det. Man berättar allvarligt men får också in lite skratt. Då tror jag att skolungdomarna får större förståelse. På så sätt kan man bryta igenom barriärer och då ser ungarna att människorna i min situation bara är helt vanliga människor.
Om du var journalisten i det här läget. Vad hade du frågat dig själv?
– Jag hade nog frågat om Eskilstuna. Varför har Eskilstuna blivit så instängt?
Kan du utveckla det?
– Hur kan vi göra för att alla ska känna sig säkra? Jag känner mig inte säker i den här stan. Oavsett dag eller natt. Det har ingenting med var jag bor, vilka jag ser eller vilka jag möter att göra. Det har med min läggning att göra. Det finns bara två dagar om året jag kan vara mig själv. Resten är…
Han tar två sekunders paus, sträcker fram näven och pekar nedåt med tummen.
– Då måste jag stänga in mig. Då låser jag och kastar bort nyckeln. Och sen får jag dyrka upp låset vid nästa pride. Jag undrar: varför?