Det är något speciellt med att se människor som totalt behärskar sitt fält, oavsett vad det rör sig om, befinna sig i den berömda "zonen" där allt bara flyter på. Det är som att bevittna ett mästerverk i skapelse.
Som åskådare kapitulerar man inför upplevelsen. Och nickar nästan till när man inser att tiden just har stått still.
Så är det denna eftermiddag på Eskilstuna teater. Intervjun med gitarrmaestron Georg "Jojje" Wadenius är nästan en halvtimme sen. Men vad gör det när förseningen innebär att jag får luta mig tillbaka i teaterstolen och lyssna på honom repa tillsammans med Cleo - bandet som har återförenats 25 år efter medlemmarnas första möte.
Och kvartetten befinner sig bannemej i zonen, hela tiden.
Jojjes något gängliga kropp vaggar i takt till musiken, ibland spricker han upp i ett innerligt leende. Hans fingrar dansar över gitarrhalsen och den eldfärgade sexsträngaren formligen lyser mot hans helsvarta klädsel.
Till sist hänger Jojje ändå av sig guran, något motvilligt, och blickar längtansfullt mot sina bandkamrater när han kliver av scenen. Som en liten grabb som tvunget lommar hemåt för att det är matdags.
Det är ett par timmar kvar till bandets spelning här på Eskilstuna teater och jag och Jojje går ner till lobbyn där vi kan prata ifred. Resten av bandet fortsätter nämligen repa, och Jojje svänger med på avstånd. Han spelar till och med lite luftgitarr. Njuter på håll.
– Jag växte i princip upp under mormors flygel och musik är mer av ett språk för mig än vad svenska är. När jag var 8-9 år så hade har hela symfonier i huvudet som jag kunde utantill, berättar Jojje.
Han var ett väldigt ensamt barn, och musiken blev en värld dit han kunde försvinna in i. Och det kan han göra än i dag.
– Ibland så kan jag nästan försvinna bort ur ett samtal med middagssällskap när jag hör musik i mitt huvud. Det har varit frustrerande för folk i min omgivning. Men jag har blivit bättre på att hålla mig kvar, ler Jojje.
Musikens betydelse för honom kan även förstås om man ser Jojjes karriär till dags dato. Allt från utgiven musik som spänner över flera genrer, till husbandsgitarrist i serien anrika Saturday Night Live, till att spela med storheter som Simon and Garfunkel, Luther Vandross och Diana Ross.
– Jag har lyxen att hålla på med det jag vill. Vill jag spela barnvisor så gör jag det. Ibland gör jag inhopp tillsammans med Blues Brothers i Moskva. Jag brukar säga att jag är stuntgitarrist där.
En stor del i att kunna göra som han vill innebär att Jojje gärna ger ut instrumental musik. Nu senast med skivan "Cleo 2", men även i form av julskivan "Psalmer" som han också släppte i år. Han säger att musiken hamnar mer i fokus när det inte finns någon sång med i ljudbilden. För hans del som gitarrist blir det ett mer meditativt sätt att spela på.
– Jag tycker att allt för mycket musik är kommersiellt inriktad. Jag skrev reklamjinglar en gång i tiden och tycker att allt mer av den moderna musiken låter precis som jinglar. För min egen del är det ointressant att spela sådant.
Hans egen spelstil har förändrats med åldern. När han nyligen såg en inspelning som han gjorde med bandet Made in Sweden, som han spelade med på 60- och 70-talen, så blev han smått förundrar över vilket tempo hans fingrar höll.
– Jag försöker spela mer och mer metodiskt. Jag har inte kvar chopsen längre för att spela så snabbt som jag gjorde en gång i tiden. Och så blir man smartare med åren och ger sig inte på låtar som är alldeles för svåra, ler Jojje.
Har du någonsin skrivit texter?
– Nej, och jag önskar att jag hade växt upp i en familj där man läste mer. I dag kan jag verkligen uppskatta böcker och önskar att jag hade fått med mig det mycket tidigare. Men jag är väldigt bra på att känna in en text som någon annan har skrivit, och skriva musik som passar till den.
Hans svar försvinner ut i tystnaden på Eskilstuna teater. Resten av Cleo har nämligen slutat repa, och Jojje visar tecken på att han är sugen på att återförenas med sina bandkamrater igen. Dags att återvända till zonen.
– Jag pratade med Ane Brun om det där. När man är i zonen, då är man där. Men så fort man kommer på att man är i zonen, då faller man ur den.
Det låter som när man mediterar.
– Ja, man är ren från tankar. Jag har provat att meditera, men det var inte min grej. Musiken är min meditation.