Åttaåriga Josefine Nylander står naken framför spegeln i sin mammas lägenhet i Eskilstuna med tårarna rinnande nedför kinderna. Hon klämmer sig på magen, ser fettet på sin kropp och hatar det.
– Jag minns att jag kände en uppgivenhet, säger Josefine Nylander.
I dag är hon 25 år, lärarstudent och kroppsaktivist.
– Under min uppväxt har jag alltid haft människor runtomkring mig som har haft åsikter om olika kroppar och min kropp. Och det påverkade så klart hur jag såg på mig själv.
Josefine Nylander menar att samhällets och omgivningens syn på vad som är en bra respektive dålig kropp gjorde att hon redan som barn utvecklade en skev relation till sin egen kropp. Hon försökte gå ner i vikt och slutade äta helt i perioder.
– När jag berättar att jag haft en ätstörning så får jag ofta höra: ”Vad bra då kan du gå ner i vikt" eller "du kan inte ha haft en ätstörning för du är ju tjock". Som att vara tjock vore värre än att ha en ätstörning?
Misstron och synen på tjocka personer är något som Josefine Nylander gärna kritiserar och diskuterar i dag. Men hon har fått jobba hårt för att kunna göra det.
– Det var först när jag blev äldre som jag såg samhällets normer och började ifrågasätta dem. Jag tänkte att det kanske inte var mig och min kropp det är fel på utan idealen.
– Jag började följa personer i sociala medier som såg ut som mig i kroppsformen och tänkte: De mår ju inte dåligt, varför ska jag göra det? Jag vet vad samhället vinner på det här, när vi köper olika bantningssaker och snabba lösningar, men vad vinner jag på det?
Det var i samma veva som Josefine kom i kontakt med kroppspositivismen. En rörelse som drog igång på allvar under mitten av 90-talet i USA och som ifrågasätter smalhetsnormen i samhället. Det handlar om att förändra människors syn på sina och andras kroppar.
Det är ett sätt att normalisera en kropp. Jag skulle behövt sådana bilder när jag var ung.
Josefine Nylander om varför rörelsen behövs
I Sverige har kroppspositivismen fått allt mer uppmärksamhet under de senaste två-tre åren, inte minst genom konstnären Stina Wollters danser och inlägg på Instagram där hon förespråkar kroppspositivism.
För Josefine började allt med att hon tog kort på sig själv. Hon beskriver det som små steg, där hon fotade sin kropp först i kläder, sedan i underkläder och så småningom utan några kläder alls. Bilderna publicerade hon på Instagram.
– Jag märkte att folk gillade det jag gjorde så jag fortsatte. Det blev ett sätt för mig att komma över saker med mig själv och tycka om mig själv mer. På så vis halkade jag in och blev en del av kroppspositivismen men det var aldrig planen från början, säger Josefine men poängterar att gemenskapen inom rörelsen betyder mycket för henne.
– Där kan en ventilera med andra som har liknande erfarenheter.
Reaktionerna från Josefines följare har fått henne att förstå att bilderna hon publicerar kan ha betydelse även för andra. Det har hänt att människor kommer fram och tackar henne för det hon gör.
Men bland hyllningarna finns också hatiska och hotfulla kommentarer. ”Banta, du är så jävla äcklig”, ”jag spyr när jag ser dig” och "ta livet av dig”.
– Det är klart att det påverkar mig, men nuförtiden blir jag inte lika ledsen utan arg. Ofta tar jag bort kommentarerna men ibland bemöter jag dem och undrar hur de tänker. Jag bearbetar allt genom att skriva om det.
Kroppspositivismen har fått en hel del mothugg från kritiker som tycker att det är för mycket fokus på naket och lättklätt, men enligt Josefine är det en nödvändighet.
– Det är en sådan dubbelmoral i det där. Om en smal person tar en bild på sig i bikini eller underkläder och säger sig vara nöjd över sin kropp så hyllas den. Om jag som tjock gör det ses jag som äcklig och en person som bara söker bekräftelse.
– Det här är ett sätt att normalisera en kropp. Det ska inte vara tabu att visa en kropp bara för att den inte ser ut som normen. Jag skulle också behövt sådana bilder när jag var ung. Jag kan bara fantisera om vad mitt åttaåriga jag hade tänkt om det funnits sådana bilder i min närhet.
Tänker du ofta på den åttaåriga versionen av dig själv?
– Ja, eller, eftersom jag pluggar till att jobba med barn funderar jag mycket kring vad jag vill lära dem när det gäller synen på sin och andras kroppar. Det är ofta tyst om de här frågorna när det gäller yngre barn, inte från barnens sida men från de vuxnas.
Josefines uppfattning av sin kroppsform som åttaåring och känslan av hur andra såg ner på den sitter kvar i minnet. Därför blir hon inte förvånad när elever som hon möter på sin praktik förhåller sig till samhällets kroppsideal, trots att de bara är barn. Hon har haft elever som slår fast att det är fult och fel att vara tjock och andra, som precis som åttaåriga Josefine, hatar sin kropp.
– Barn har föreställningar och frågor om kroppsideal. Det måste vi bemöta.
Enligt henne är det inget konstigt att prata med yngre barn om normer och kroppsideal. Det går att göra på ett enkelt sätt, menar hon, genom att ställa frågor till barnen som varför vi har en kropp, vad det innebär att vara tjock respektive smal och vad som gör en kropp mer värd än den andra.
– Jag hade ett tjockt barn som kom fram till mig. Vet du vad Josefine? Du är min favoritfröken. Varför då? undrade jag. För du ser ut som mig och mår inte dåligt över det.
– Tjock är ett beskrivande ord av en rund kroppsform. Det blir ett dåligt ord först när man kopplar negativa värderingar till det. Sedan är det ett urvattnat ord. Mitt tonårsjag kände sig tjock fastän jag inte var det. Om någon i storlek 40-42 anses som tjock vad är då en person som har storlek 50-52?
Josefine menar att kroppspositivismens framfart i Sverige de senaste åren har haft inverkan på samtalet kring vilka kroppar som får synas i media, reklam eller liknande. Men hon är kritisk till de stora klädföretagen, som hon menar bara ger sken av att vara med på tåget.
– Klädföretagen vill tjäna pengar på det här och säljer tröjor med tryck som ”Riot not diet”. Men de går ju inte all in. Storlekarna i butikerna är fortfarande för smala personer.
– Men det pratas om det mer och det är ett tecken på förändring.