Si och så mycket mer pengar behövde ösas över Afrika för att utrota fattigdomen. Som om han aldrig hört talas om korruption, som om välgörenhet kan lösa Afrikas problem, som om det huvudsakliga problemet är att västvärlden är en samling snåljåpar.
I Sverige har vi på senare år fått oss serverade rikligt med exempel på biståndsprojekt som havererat, inget förbättrat, eller till och med förvärrat situationen. Bengt Nilsson berättade förra året om hur svenskt bistånd har finansierat krig i Afrika. Och i Pengarna som försvann avslöjade Jan Mosander en hel del oegentligheter i hanteringen av biståndspengar.
I går skrev biståndsminister Gunilla Karlsson (M) en artikel på debattforumet Newsmill med anledning av upptäckten att många svenska biståndsmiljoner försvunnit på hälsoministeriet i Zambia. Hon berättade om hur svårt det är att garantera att biståndspengar används till det de avsetts till, hur bistånd och korruption ofta går hand i hand. Hon ställde frågan om det möjligen kan vara så att bistånd göder korruption.
Ja, instämmer högljutt en rad debattörer (eller kommer att instämma) och drar därefter slutsatsen att det är dags att skrota enprocentmålet, kraftigt skära ner på det bistånd som bara orsakar passivitet och spär på korruptionen.
Långsiktigt välstånd kan endast uppnås genom egen ekonomisk tillväxt. Entreprenörskap, utländska investeringar, stabil stat och förutsägbara myndigheter, en hemmamarknad – det är sådant som lyfter länder permanent ur fattigdom. Se på till exempel Taiwan, Japan, och Singapore.
Ändå bör Sverige inte strypa biståndet. Enprocentmålet är generöst men rimligt och kan användas effektivt. Biståndsministern efterlyste i sin debattartikel förslag på hur biståndet bör hanteras för att göra större nytta.
Ekonomiprofessorn William Easterley vid New York University har ett recept: Hellre mikrolån till människor som vill starta egna verksamheter än mångmiljonbelopp till statliga budgetar. Hellre delfinansiering av en byskola än stora summor till ett lands utbildningsdepartement. Även så behjärtansvärda ändamål som utbyggd nationell sjukvård kan vara problematiska. Ska pengarna hanteras genom en inhemsk byråkrati är risken att svinnet blir stort, vilket de försvunna sjukvårdsmiljonerna i Zambia illustrerar.
Småskalighet och stöd som fordrar personligt ansvar – det är mitt (och Easterleys) tips till Gunilla Karlsson.