Julian Better är i dag en 81-årig man som bor norr om Stockholm, är gift, har två barn och fem barnbarn. Han har haft en forskartjänst vid KTH och arbetat som lärare i matematik, kemi och fysik.
Men Julian Betters barndom var långt ifrån normal. Hans far var med och grundade det polska kommunistiska partiet. Av partiet förflyttades han från Polen, vidare till Berlin och därifrån tillsammans med sin fru till Moskva i Sovjetunionen 1929.
Under Josef Stalins tid arresterades många medborgare som ansågs vara maktens fiender. Det kunde till exempel vara människor som var politiska motståndare, människor som tillhörde minoriteter, kriminella eller helt oskyldiga. Många hamnade i GULAG-arbetsläger eller avrättades.
1937 greps först Julian Betters far, Pavel, av NKVD, Sovjets säkerhets- och underrättelsetjänst. Några dagar senare greps modern Henrietta, som var gravid i sjätte månaden. Fadern anklagades för kontrarevolutionär verksamhet och spionage med mera och modern för misstanke om spionage.
Fadern avrättades några dagar efter att Julian Better fötts. Hans mor satt i Butyrka-fängelset i Moskva. Sedan flyttades hon till ett GULAG-arbetsläger i Komirepubliken. Henrietta Better fick arbeta utanför lägret som städerska på ett sjukhus. Där engagerade sig en tysk läkare, Dr Eisenbraun, för henne och såg till att hon inte förflyttades till något annat läger, vilket gjorde att hon kunde ha viss kontakt med sin son, som vid ett års ålder hadeplacerats på NKVD:s barnhem. Det vanliga var att barn och mor skildes för all framtid, men tack vare Dr Eisenbraun kunde Julian Better få träffa sin moder ibland.
Några år senare skickades han dock till ett annat barnhem för barn till fångar, långt från sin mor. Detta lyckades inte läkaren stoppa. Här var levnadsförhållandena svåra med kyla, svält och misshandel. Henrietta Better hade lyckats få tag i ett par varma byxor till sin son innan han for, och talat om för honom att det var en bra plats han skulle till och att han snart skulle komma tillbaka.
Det första som hände på det nya barnhemmet var att han blev fråntagen sina varma byxor. Den tid som Julian Better var på detta barnhem upplevde han som den värsta under tiden i GULAG.
– Jag tänkte att det här är inte som min mor sa. Det är inte bra här och jag kommer inte tillbaka. Sedan glömde jag att jag hade en mor.
Henrietta Better fick dock rapport av en sköterska, som hade lämnat hennes son på barnhemmet, om hur illa det stod till på hemmet. Efter ett år hade Henrietta Better mirakulöst nog lyckats ordna en rysk adoptivfamilj till sin son. År 1943 adopterades han och levde med adoptivfamiljen tills hans mor frigavs 1945. Hon var en av få som Josef Stalin skrivit under på att frige. Julian Better och hans mor flyttade då tillbaka till Polen. Det dröjde dock till Stalins död 1953 innan Henrietta Better vågade berätta för sin son att hans pappa var död och vad som egentligen hade hänt.
Vad minns du av tiden i GULAG?
– Jag minns allt som gäller hunger, avsaknad av mat och när de slog oss.
Det var också mycket kallt.
– Det fanns vatten i en hink vid dörren. När jag vaknade på morgnarna var vattnet i hinken fruset.
Varför är det viktigt att berätta om stalinismen?
– Eftersom kunskapen om Stalins lära är låg. De böcker som finns är skrivna av vuxna. Det jag berättar är okänt. Det finns ingen dokumentation om barnens GULAG. Det normala var att de förfalskade barnens data och ändrade namn. Barnen kunde inte hitta föräldrarna. Det var avsiktligt att barnen inte skulle veta vilka deras föräldrar var för då kunde barnen kunna bli fientliga. Vi skulle fostras till att bli Sovjetmedborgare.
Julian Better säger vidare att det var många barn som inte överlevde.
– Dödligheten var enorm. Hunger var främsta orsaken till att barnen dog.
Enligt Julian Better var det en kedja av händelser och olika människors hjälp som gjorde att han och hans mor kunde ha kontakt och senare återförenas.
Hur har åren i GULAG påverkat dig?
– Inte som man tror i Sverige med till exempel drömmar. Det som hände var att jag slutade växa och hjärnan arbetade inte.
Men Julian Better säger att han genom livet har varit väldigt optimistisk.
– Barn i den åldern återgår snabbt. Man lever i nutiden. Det var en slump att jag började skriva när mitt första barnbarn föddes. Jag har inte berättat innan.
Julian Better har skrivit en bok som heter "Jag var barn i GULAG".
Däremot har den ständiga hungern satt sina spår.
– Jag såg på lunchen här på skolan hur eleverna hade slängt mat. Jag kan inte slänga mat över huvud taget. Det sitter i. Ni har det lätt, ni vet inte vad hunger är, som tur är.
– När jag återförenades med min mor fick jag äntligen bröd. Det var första gången jag inte var hungrig.